Hej Hugo!
Skriver till dig för att jag har för mig att du tidigare nämnt att du hade svårt att knyta an till Molly när hon kom? Kan ha helt fel men isåfall hoppas jag att du kanske ändå har lite kloka råd! 🙂 Fick min dotter för snart 6 månader sedan. Sedan hon kom har min kärlek till henne verkligen bara vuxit sig starkare trots att jag inte trodde att det var möjligt att älska en annan människa så här mycket. Skulle kunna göra allt för henne.
Men vi har ett problem. Min sambo Känner inte likadant. Han tycker att allt är superjobbigt. Han säger själv att han inte direkt känner någon kärlek till henne och att hans höjdpunkt på dagen typ är att få gå och lägga sig. Han tycker att det är jobbigt även när allt är supermysigt och hon skrattar och är jättenöjd eftersom han bara väntar på att hon ska få ett utbrott och börja skrika. Måste då tillägga att hon är en rätt nöjd och glad bebis för det mesta, alltså inte super skrikig eller så. Han säger att det var så mycket jobbigare med barn än vad han trodde. Detta är jättejobbigt för mig då jag upplever att hon enbart är en börda för honom och självklart jobbigt för honom då han säger att han i princip inte är glad längre,
Har du några tips? När vände det för dig? Hur löser man det?
Du brukar ju ja mycket kloka råd och synpunkter så håller tummarna! 

Jag skulle inte säga att jag hade svårt att knyta an till Molly men att jag inte blev sådär kär i henne direkt efter förlossningen som jag hade trott och sen att jag tyckte umgänget med henne blev roligare när hon kom upp i 1årsåldern ungefär. Dock kände jag från start en lycka över att hon var min dotter, stolthet när jag såg på henne och att jag ville vara med henne hela tiden. Kände stolthet över att visa upp ”mitt barn” och att jag varit med och gjort henne. Snabbt märkte jag ju dock att Paula a.k.a. tuttmaskinen var den enda Molly älskade av hela sitt hjärta från start och då kände jag mig rätt utanför och överflödig. Jag kände typ som att jag var kompisen i gänget som ingen vill ha med egentligen men man bjuder in för att fylla sista platsen typ. Inte en mogen reaktion och rent logiskt så förstod och förstår jag ju att anknytningen mellan bebisen och mamman är starkare i början eftersom dom varit sammansvetsade i 9 månader, mamman är den som genomgår förlossningen och sen den som bär på maten = stora tryggheten. Även om jag reagerade rätt barnsligt och tyckte att det där med bebisar inte var så sjukt nice som alla sa så kände jag ändå en grundkärlek för Molly. Och stunderna vi umgicks som familj och alla var nöjda och glada tyckte jag livet var på topp. När Molly började titta på mig ordentligt och skratta så smälte jag helt och kände lycka. Sen bleknade den lyckan lite när hon stunden efter började skrika, gråta och vara otröstlig tills Paula kom och tog över. Känslan blev ju som att bli dissad av någon man var kär i och som man trodde att man klickade med.

Som nån annan kommenterat kanske din snubbe har fått förlossningsdepression? Inte för att säga vad som är ”normalt” och inte i relationer till folk men det han säger och visar känns ändå inte som att det kvalar in som att allt är som det ska. Om han säger att han inte känner någon kärlek till barnet, bara ser fram emot att gå och lägga sig och tycker hon är skitjobbig även när allt är frid och fröjd och att han inte känner sig glad längre så känns det för mig som amatör som att han inte mår så bra. Var det ett gemensamt, planerat beslut att skaffa barn? Var din graviditet bra eller fanns det något som kanske påverkade honom mycket? Hur är hans relation till sina föräldrar? Tror det kan finnas massa grejer som utlöses när man får barn även om man inte är den som går igenom hela hormongrejen. Mitt tips till dig är att få honom att gå till vårdcentralen och prata med någon om sitt mående, kanske du kan följa med som stöd och få fram det du tycker är viktigt (finns ju en tendens till att säga att allt är lugnt som snubbe även om man mår piss). Jag tror inte hans känslor och mående är ”vanligt svårt att knyta an” utan att det nog går lite djupare än så – försök tänka att det inte beror på dig och er dotter och se till att han söker hjälp. Hoppas det blir bättre snart!