Tankar

Sätta stopp innan det går för långt

Tror inte det finns någon i min närhet som inte sagt något om beskedet om Aviciis död. Alla verkar skakade och liksom upprörda på riktigt, inte bara sådär så man säger ”ah fan, trist” utan det känns som att just det här dödsbeskedet gjorde en stor inverkan på folk. Även mig och Paula, det blev en konstig stämning när vi hörde det i Spanien. Vilket är sjukt egentligen för ingen av oss har någon relation till Avicii – inte ens som artist mer än att man vet om att han gjort sjukt bra låtar. Tänker att det dels är för att han inte blev äldre än 28 år, det känns värre när någon som ska ha lång tid kvar går bort på något sätt. Och sen dokumentären som verkar ha skakat om alla för att man verkligen känner hur han vantrivdes i den roll han fick. Svårt att se den nu efter hans död utan att få en klump i magen.

Utan att spekulera i dödsorsaken så verkar det som att han blev riktigt jäkla pressad och stressad av den framgång han fick. När det inte längre handlade om musiken utan om siffror och en ständig jakt på mer. Alla stoppsignaler som dök upp längst med vägen. När han äntligen säger att han ska sluta turnera och har några spelningar kvar, då verkar det stört omöjligt att genomföra dom där sista. Utifrån kanske man tänker ”men det är ju bara 3 spelningar kvar, du har ju gjort 800 så 3 till innan du är klar är väl inget?”. Men när man väl bestämt sig kan det fan kännas omöjligt att göra det en enda dag till. Har en bekant som vantrivdes på jobbet hur länge som helst men pinade sig igenom dagarna. När hen väl hade sagt upp sig och bara hade några dagar kvar blev det omöjligt att härda ut dom där sista dagarna. Nån dag bara drog hen på eftermiddagen för att det inte gick att sitta kvar vid skrivbordet.

Det känns som att vi pressar oss för hårt nuförtiden. Eller kanske alltid har gjort. Jag tänker att det finns mycket man måste göra här i livet; typ äta, sova, gå på toa, ha någon slags försörjning och vissa relationer. Till en viss del är press utvecklande, man behöver mål eller något syfte med livet och tillfredsställelsen när man lyckas kan vara oslagbar. Men vägen dit… Om hela kroppen skriker nej måste man lyssna på dom signalerna. Skita i pressen på vad man borde göra och inte och försöka skita i stressen som kommer med det. I slutändan spelar det ingen roll hur det ser ut hemma, vem som har schystast outfit, att man jagar en befordran eller såna saker. Inget av det där är värt ett piss om man inte kan känna glädje över det och må bra av det man har. Då kan det vara bättre att ta tre steg tillbaka, ta en titt på sitt liv och se vad som ger er något och vad som bara tar från en. Kanske kan man sätta stopp innan det går allt för långt.

Hoppas du är på en bättre plats – vila i frid. 

Kommentarer

  1. Linn

    Läser din blogg ofta men har aldrig lagt en kommentar, kan inte låta bli nu. Det här måste vara bland ett av dina bästa inlägg någonsin Hugo…läst det flera gånger om.

  2. Pluggisen

    Otroligt bra inlägg!

    Jag studerar till personalvetare mitt mål har länge varit att klättra. Jag har arbetat vid sidan av studierna som rekryterare. Fick frågan om jag ville arbeta som enhetschef i sommar. Tackade nej, trots att det är det jag vill och jag inte har långt kvar av studierna. Varför jag tackade nej är för att jag insåg att i denna stad där jag bor så har jag ingen nära relation. Jag är en extrovert person som älskar att omge mig att människor. Sedan jag kom hit har jag jobbat och pluggat och inte orkat/haft tid att engagera mig.

    Jag kommer ta delvis ledigt hela sommaren. 6 veckor jobbar jag, isf 3 månader. Ska på en nära väns bröllop, fira en examen med en annan nära vän och bara leva fullt ut! Det behöver jag. Jag vet att jag är grymt duktig på det jag gör och lär få en chefschans igen inom en snar framtid (på ett bättre företag).

    Kände mig hedrad av förfrågan och stolt över mig själv som satt en gräns!

  3. Martina

    Av dokumentären att döma tror jag i strävan att göra sin främsta passion i livet, housemusik och bli världens främsta dj, i all denna uppståndelse hamnade han i fel klor, på managern som pushade till honom varje pris och andra i hans team som bara brydde sig om Avicii, inte Tim Bergling.. Göra fler spelningar för att upprätthålla bilden av dj Avicii samtidigt som hans kropp sa ifrån och till sist fick sätta livet till för hans livsstil och hårda turnéliv. 800 spelningar på några få år utan någon återhämtning eller fritid. Bortsett från sjukhusvistelsen och när man fick se honom träna, umgås och köpa hunden.

    Önskar att någon tog han på allvar, lyssnade och satte i bromsen. Nu får han i alla fall vila i frid, i lugn och ro även om det är hemskt att han fick sätta sitt liv till. Men det kanske får oss alla att inse att framgång har ett pris.

    Men jag tror att generellt sett att en del människor(främst i chefpositioner) inte har några spärrar, att dom vill att andra ska uppnå framgång till varje pris oavsett karriär eller förutsättningar och på det även att andra ska följa samhällets mall = framgångsrik karriär, vara fit, träna varje dag, sköta om hemmet, relationer, resa, leva Jon Olsson liv.

  4. Jenny

    Väldigt fint skrivet och väldigt sant. Finns så mycket som betyder något här i livet förutom framgång och pengar. Synd att inte fler människor ser det

×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.