Dagens fråga

När man inte känner någon kärlek till sitt barn

Hej Hugo!
Skriver till dig för att jag har för mig att du tidigare nämnt att du hade svårt att knyta an till Molly när hon kom? Kan ha helt fel men isåfall hoppas jag att du kanske ändå har lite kloka råd! 🙂 Fick min dotter för snart 6 månader sedan. Sedan hon kom har min kärlek till henne verkligen bara vuxit sig starkare trots att jag inte trodde att det var möjligt att älska en annan människa så här mycket. Skulle kunna göra allt för henne.
Men vi har ett problem. Min sambo Känner inte likadant. Han tycker att allt är superjobbigt. Han säger själv att han inte direkt känner någon kärlek till henne och att hans höjdpunkt på dagen typ är att få gå och lägga sig. Han tycker att det är jobbigt även när allt är supermysigt och hon skrattar och är jättenöjd eftersom han bara väntar på att hon ska få ett utbrott och börja skrika. Måste då tillägga att hon är en rätt nöjd och glad bebis för det mesta, alltså inte super skrikig eller så. Han säger att det var så mycket jobbigare med barn än vad han trodde. Detta är jättejobbigt för mig då jag upplever att hon enbart är en börda för honom och självklart jobbigt för honom då han säger att han i princip inte är glad längre,
Har du några tips? När vände det för dig? Hur löser man det?
Du brukar ju ja mycket kloka råd och synpunkter så håller tummarna! 

Jag skulle inte säga att jag hade svårt att knyta an till Molly men att jag inte blev sådär kär i henne direkt efter förlossningen som jag hade trott och sen att jag tyckte umgänget med henne blev roligare när hon kom upp i 1årsåldern ungefär. Dock kände jag från start en lycka över att hon var min dotter, stolthet när jag såg på henne och att jag ville vara med henne hela tiden. Kände stolthet över att visa upp ”mitt barn” och att jag varit med och gjort henne. Snabbt märkte jag ju dock att Paula a.k.a. tuttmaskinen var den enda Molly älskade av hela sitt hjärta från start och då kände jag mig rätt utanför och överflödig. Jag kände typ som att jag var kompisen i gänget som ingen vill ha med egentligen men man bjuder in för att fylla sista platsen typ. Inte en mogen reaktion och rent logiskt så förstod och förstår jag ju att anknytningen mellan bebisen och mamman är starkare i början eftersom dom varit sammansvetsade i 9 månader, mamman är den som genomgår förlossningen och sen den som bär på maten = stora tryggheten. Även om jag reagerade rätt barnsligt och tyckte att det där med bebisar inte var så sjukt nice som alla sa så kände jag ändå en grundkärlek för Molly. Och stunderna vi umgicks som familj och alla var nöjda och glada tyckte jag livet var på topp. När Molly började titta på mig ordentligt och skratta så smälte jag helt och kände lycka. Sen bleknade den lyckan lite när hon stunden efter började skrika, gråta och vara otröstlig tills Paula kom och tog över. Känslan blev ju som att bli dissad av någon man var kär i och som man trodde att man klickade med.

Som nån annan kommenterat kanske din snubbe har fått förlossningsdepression? Inte för att säga vad som är ”normalt” och inte i relationer till folk men det han säger och visar känns ändå inte som att det kvalar in som att allt är som det ska. Om han säger att han inte känner någon kärlek till barnet, bara ser fram emot att gå och lägga sig och tycker hon är skitjobbig även när allt är frid och fröjd och att han inte känner sig glad längre så känns det för mig som amatör som att han inte mår så bra. Var det ett gemensamt, planerat beslut att skaffa barn? Var din graviditet bra eller fanns det något som kanske påverkade honom mycket? Hur är hans relation till sina föräldrar? Tror det kan finnas massa grejer som utlöses när man får barn även om man inte är den som går igenom hela hormongrejen. Mitt tips till dig är att få honom att gå till vårdcentralen och prata med någon om sitt mående, kanske du kan följa med som stöd och få fram det du tycker är viktigt (finns ju en tendens till att säga att allt är lugnt som snubbe även om man mår piss). Jag tror inte hans känslor och mående är ”vanligt svårt att knyta an” utan att det nog går lite djupare än så – försök tänka att det inte beror på dig och er dotter och se till att han söker hjälp. Hoppas det blir bättre snart!

Kommentarer

  1. A

    Även pappor kan få jättebra hjälp genom bvc, har de ingen egen psykolog/kurator kan de hjälpa till med att förmedla kontakt. Har inte haft just de problemen i min familj men har vänner som gått igenom liknande och där pappan (och mamman, är ju inte lätt att vara i den situationen heller) fått väldigt bra hjälp genom bvc.

  2. J

    Hej, jag genomgick samma situation när min första dotter föddes, karln tyckte allt var jobbigt och att vår flicka förstört allt. Hon var rätt krävande också så det hjälpte inte till direkt. Vi hade der jättetufft första året, och det blev inte bättre förrän efter han hade fått vara pappaledig, så han knöt an efter 1,5 år. Tack och lov höll vi ihop och han säger själv att det bara blir bättre och bättre, han älskar idag våra två döttrar över allt annat! Kan tilläggas att han har svensson-uppväxt, så han var bara bortskämd och för bekväm av sig, helt plötsligt måste han sätta en annan person framför sit mekande/tv-spelande eller vad han nu gnällde om! Allt som sägs första året får ni glömma, ett barn prövar förhållandet, och första barnet är alltid väldigt tufft. Vi gick en gång till psykolog för att ge min karl perspektiv, kanske han borde göra det också? Inget ovanligt. Stort lycka till, styrkekramar!

  3. Johanna

    Hej!
    Jag är barnmorska och det låter som en klassisk förlossningsdepression, som ju även pappan eller partnern kan drabbas av. Det är inget fel eller konstigt, men något som kanske inte alla män vågar prata om. Det är tyvärr inte alltid något som tas upp från sjukvårdens sida heller. Jag tror att ni som familj behöver prata med någon. Sök via vårdcentralen.
    Det kommer att ordna sig, tro mig. Att få barn är en stor omställning för båda!
    Kram

  4. Clara

    Det låter jobbigt för er båda. Det är ofta svårt att prata om dessa känslor och något man kanske inte är så stolt över. Ett tips är att det i många (förhoppningsvis alla) kommuner/regioner finns det ett samarbete mellan BVC och spädbarnsverksamheter som kan hjälpa föräldrar med frågor kring tex. anknytning och samspel. Kolla med er sköterska hur det funkar där ni bor och om ni kan få hjälp där. Lycka till!

  5. Rebecka

    Väldigt känsligt ämne verkligen. Vi hade lite liknande situation, min man hade svårt att känna någon lycka eller glädje över vår nyfödde son, vilket i sin tur gjorde mig väldigt ledsen. I samband med födseln hade min man även fått en ny roll på jobbet som var på tok för krävande, och det slutade med att han gick till företagshälsovården och bytte jobb. Tror han var så nära på att gå in i väggen som man kunde utan att göra det. Att gå och prata med någon tycker jag absolut ni ska göra, kommer troligtvis hjälpa mycket! Lycka till!

  6. Therese

    Har ingen erfarenhet av detta men vet att även killar kan drabbas av förlossningsdepression likväl som mamman. Så ta kontakt med BVC för hjälp! Hoppas allt löser sig.

×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.