Familjeliv

När man är utanför som pappa

Först och främst vill jag säga att jag älskar när ni ställer frågor i kommentarerna, fortsätt med det. Bortsett från att det är kul att hjälpa till så ger det mig lite blogginspiration. Fick den här frågan häromdagen:

”Hej Hugo! Försökt söka lite men svårt att hitta i din blogg haha. Vet att du skrivit om att du kände dig utanför i början med molly? Snälla berätta lite mer om detta. Våran dotter är 8 månader och jag blir galen på min sambo. Han känner sig utanför och jag gör vad jag kan för att hjälpa honom, tycker att han ska ta sig an vår dotter mer än vad han gör för att kunna stärka deras relation. Men istället blir det en ond cirkel, ska han tex borsta hennes tänder eller något annat och hon då blir arg, skriker eller gnäller så tycker han synd om sig själv ” hon känner sig tryggare med dig, det är bättre du gör det, hon blir bara arg annars” plus att jag gör alla andra 107miljontals sysslor här hemma. Han gör det oxå om jag ber honom, men inget han ser själv. Han säger att när dottern blir äldre kommer det bli bättre förhoppningsvis då han menar att han kan leka med henne mer och kommunicera på ett annat sätt o att hon själv kan visa att hon vill ha pappa. Tror du förstår tankegången, men snälla är jag dum som hoppas på att det kommer bli böttre och vänta ut tiden eller måste jag sparka honom i röven? Sorry för lång kommentar men känns som du har erfarenhet att ge lite svar.”  – Anonym

När Molly kom till världen kände jag mig lika utanför som ett kräksjukt barn som blir lämnad på föris. Den där omedelbara kärleken folk snackat om infann sig inte och jag såg hur Molly och Paula hade starkare band redan vid Mollys första andetag än vad jag och Paula lyckats skapa under hela vårt förhållande fram till då. Jag såg hur jag sjönk till att vara en permanent nummer 2 i rangordningen hos Paula och för Molly var det bara Paula och hennes bröst som var något att hänga i julgranen (vem kan klandra henne) – jag fyllde ingen som helst funktion som pappa och kände att jag inte var värd vatten. Att bli pappa var inte alls vad jag tänkt mig och just där och då kändes som att ”jag kan ju lika gärna göra något annat, hon vill ändå inte vara med mig”. Inte så rimligt men verkar vara ganska vanligt ändå.

För att svara på din fråga, Anonym, så tror jag att det kommer bli bättre men att du måste sparka honom i röven också. För min del började jag tycka att det var kul och givande att vara pappa först när Molly var runt 1 år när hon började gå att leka och kommunicera med på ett annat sätt. Jag hade svårt att vänja mig vid det nya livet och fortsatte gå ut, göra saker med mina kompisar och satsa på egna intressen (det där plötsliga golfsatsandet till exempel). Det var ju ändå Paula som var den viktiga för Molly så varför skulle jag behöva sitta och titta på när dom hade det mysigt. Men för den sakens skull ansträngde jag mig också. Jag lämnade inte över allt till Paula och jag låtsades älska familjelivet. Så småningom slutade jag låtsas och det blev äkta. Något jag tror är viktigt är också att Paula inte ”lät” mig försvinna helt på egna saker. Hon ställde krav och såg till att jag var ensam med Molly också. Jag tror mycket finns i det där ensamumgänget också, då blir både barnet och pappan ”tvingade” att vara med varandra och lära känna varandra. Om mamman är med blir det lätt att så fort det kinkas eller blir tårar så får mamman ta över och trösta – om hon inte är med får pappan så snällt se till att fixa problemet på egen hand.

Anonym, var lite hård mot din sambo och ge honom ensamtid med er dotter (kan räcka med att du drar till affären, går och tränar eller kör en fika med en polare, bara försvinn en stund). Visa förståelse för att det är jobbigt att känna sig utanför men att det enda sättet för honom att inte vara utanför är att själv ta sig in. Er dotter kommer inte automatiskt vilja ha pappa sen när hon blir större och roligare om han inte finns där innan dess – en relation tar tid att bygga. Jag tror absolut att han kommer tycka det känns bättre sen när hon är större men för den sakens skull kan han inte ligga på latsidan och vänta in det.  Nu vet jag inte hur gammal din snubbe är men han låter ganska omogen (talar av egen erfarenhet här) – sätt dig ner och snacka med honom om hur han vill att hans framtida relation med dottern ska vara och vad han gör för att komma dit. Kanske kan ni också göra nåt schema för alla hushållssysslor så du slipper be honom om saker som är självklara för dig men helt ovetandes för honom. Han får steppa upp på hemmaplan i vilket fall som helst men var tydlig istället för att bli besviken för saker han inte ”fattar av sig själv”. Jag kan trösta dig med att ifall han skärper till sig och du är så pass nöjd med hans pappaegenskaper att ni skaffar en tvåa sen kommer det vara lättare – Molly hade värmt upp mig i mitt föräldraskap och skapat rum för all kärlek – när Leo väl gjorde entré fick hon den där självklara platsen i mitt hjärta på en gång.

Vet inte vem som är färskast här, Molly i världen eller jag i mitt faderskap. Nu ska jag gå och snyta mig för jag känner mig helt blödig av att tänka på kärleken till mina tjejer.

 

Kommentarer

  1. Cecilia

    Detta låter sååå vettigt!! Fler pappor måste sluta vara martyrer, ta av offerkoftan för helvete och se till att knyta an till DITT barn!

  2. J

    Tack Hugo för att du har varit öppen med detta ämne, vi fick barn ungefär samtidigt som er och min sambo hade också svårigheter att acceptera den nya vardagen, jag kände mig så ensam och hopplös i att min sambo var nog den enda pappa som inte knutit an till sitt barn. När du väl berättade hjälpte det faktiskt mig att förstå att det nog inte är så ovanligt och att vi nog var på rätt väg tillslut. Hoppas du förstår att din text åtminstone hjälpte ett förhållande till att bli ännu bättre. Idag är min sambo en toppenpappa till våra två små hjärtan! Tack så mycket!

  3. Anna

    Känner igen mig i tjejen som skrivit frågan sååå mycket! Jag och min son har starkare. band än sonen och hans pappa (min man). Inte konstigt i början med massa amning osv, anknytningen blir automatiskt något starkare till mamman men det är viktigt att pappan också vågar ta plats. Min man kände mig väldigt utanför i början och det var jag som tog det mesta, nattning, trösta osv för han var ju tryggare hos mig. Nu är han snart 9 månader och det är fortfarande så till viss del. Jag är vår sons trygghet och pappan är sonens ”lek” typ, de busar alltid ihop så det är typ deras ”grej” men hoppas de blir bättre med tiden. För när han tex är gnällig eller otröstlig ibland är de iprincip alltid jag som tar det för det går bättre då, men min man måste ju också kunna ta det men han säger mest ” Han vill komma till dig, du är bättre ” :/ blir nog bättre sen hoppas jag för vill att de ska få lika starkt band som jag och sonen.

  4. -Jenny-

    Måste bara säga: din blogg är bäst. Du har vettiga åsikter och tankar om det mesta och din humor är grym. Puss påre’

  5. Natalie

    Min sambo (28 år) har sedan dag ett tagit stort ansvar för vår dotter som nu är 4,5 månad. I början var jag på honom med ”tips” om hur jag gjorde för att lugna henne osv, men den kontrollen måste man släppa och låta er pappor försöka själv och skapa egna sätt. Hon hade en period typ två dagar när hon såg rädd ut för honom (haha) men de har gått över nu. Förra helgen umgicks dem i princip själva utan mig och idag skrattar hon mer med honom än med mg vilket glädjer mig. Låt männen få ta ansvar och umgås med sina barn och testa vägar utan att vi ska va där och styra och ställa. Dem kommer känna sig tryggare och ha roligare med bebisen 🙌🏻☺️👶🏻

    1. Anna

      Så bra tips! Kan erkänna att jag själv varit lite kontrollerande och inte alltid låtit mannen ”ta plats”. Man vill lätt lägga sig i osv vilket bara gör mannen osäker, som du säger de måste hitta sina egna sätt att trösta osv. Behövde verkligen läsa din kommentar 👌🏻 Måste släppa lite på kontrollen hehe..

×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.