Familjeliv
Dagens frågaFamiljeliv

Fortsättning kring det där med tatueringar

”En grej bara, som kan vara en ”risk” med att gå ut med en belöning om låter bli alkohol/tobak/tatueringar tills de är 18 är att de provar ändå (pga grupptryck) och om något går snett så vågar de inte ringa er och be om hjälp eller att bli hämtade osv. För då blir det ingen bil och inga pengar… Hade kompisar som var livrädda för att ringa sina föräldrar så det skulle komma fram att de druckit, men jag (som iofs aldrig drack själv förrän jag var 21, men pga alkoholism i familjen och inte några förbud) kunde alltid ringa min mamma och be om att bli hämtad och då fick mina kompisar följa med hem till mig istället. Jag tror det är jätteviktigt att barnen vågar prata med sina föräldrar, speciellt om något händer, då vill man i te att de ska vara rädda för att höra av sig. Bara en tanke.”

Hör vad du säger och fattar vad du menar. Håller med om att det är en knepig avvägning men vår tanke och förhoppning med det är ju att kunna ha en dialog med tjejerna om det hela. Vi kommer inte ha en sittning en dag där vi spaltar upp våra krav och sen är det klappat och klart, vi kör en uppföljning när ni fyllt 18 år. Vi vill uppmuntra till rörelseglädje i tidig ålder och främja att dom vill syssla med fritidsaktiviteter som kräver en del rent kroppsmässigt. Vi vill att dom ska ha en sund relation till sin kropp och vilja ge den bra grejer. Det här är något vi jobbar med i vardagen från start och vi planerar att hålla kvar i den. Sen kommer ju dialogen behöva utvecklas ju äldre dom blir. Vi kommer inte säga att ”vi förbjuder er att göra detta, om ni gör det får ni inte det här eller det här” utan snarare lägga fram som förslag att vi hajar att det kan locka med alkohol och cigg och såna saker och att det säkert kommer vara grupptryck från andra jämnåriga men att vi gärna vill att dom väntar med sånt. Föreslå ”vad tror ni om detta?” och erbjuda ”belöningen” som kommer till 18 årsdagen och resonera med dem. Självklart vill vi att dom hör av sig till oss om det händer något och det hoppas jag vi får fram i den dialogen vi kommer ha. Vi fattar ju att dom säkert kommer smaka någon gång, bli på fyllan någon gång men vi vill försöka minimera gångerna och få dom att vänta med debuten så länge som möjligt. Jag tror på öppenhet och bra dialog i familjen så det är den grunden vi lägger nu som förhoppningsvis leder till tonårstiden blir lite enklare. Att få en bil eller pengar när man fyller 18 år är ingen självklarhet och jag tycker ändå det är viktigt att dom kan känna ansvar över att om man vill något så får man prioritera och välja bort annat. Sen hoppas jag också att dom kommer känna sig så pass trygga med exempelvis sina gudföräldrar så att om dom inte ”vågar” ringa oss ringer dom till dom istället.

”Nu blir jag himla nyfiken på era tankar om ämnet! Jag vill verkligen inte peta hål på ditt resonemang (alla har rätt till sin egen åsikt!) men jag undrar… Ni körde väl rätt hårt med ”Stopp, Min Kropp!”? Om ni med det lär barnen att det är deras kroppar och att de bestämmer över den, hur går det då ihop med det här resonemanget om att ni, till viss del, bestämmer över deras kroppar tills de är 18? Hoppas du inte tar illa vid dig av frågan! 🙂”

Tycker inte barns integritet = barn får göra exakt vad dom vill. När vi pratar om stopp, min kropp är det att dom aldrig behöver göra något som inte känns bra. Dom behöver inte krama folk, låta folk komma närmare än vad som bekvämt eller annat som rör just deras integritet. Det tycker jag är vettigt. Men det innebär ju inte att dom får göra vad dom vill och att vi som föräldrar inte ska sätta gränser? Som förälder är du ansvarig för ditt barn tills det fyller 18 år. Som jag skrev i tidigare inlägg handlar det inte om att jag tycker att vi har rätt att bestämma över deras kroppar utan om att dom ska vara mogna nog att ta beslut kring saker som kommer påverka dom långsiktigt. Om dom börjar tjata om en tatuering när dom är 16 år kommer jag inte säga ”Det får du absolut inte göra” utan ”OK, skönt att det bara är 2 år kvar tills du kan köra – har du funderat på vad för motiv du vill ha?” och uppmuntra till lite eftertanke. Det kan vara bra att längta efter saker också!

Kommentera

  1. Martina

    Nu var det inte tal om förbud, men jag anser ert resonemang gällande socker tex kommer låta dom bli ännu mer sugna eller har dom aldrig smakat socker kanske dom låter bli men jag tror i långa loppet att sätta upp diverse förbud blir ohållbart. Att förbuden gör så att man göra revolt, prova sig fram. Kanske finns det barn, unga tonåringar som lär sig att ta ansvar tidigt men inte ens nu när jag är 26 år har jag inget vidare konsekvenstänk, slösar och har svårt att lägga upp en budget/sparande. Främst för att jag har en utvecklingstörning som ”hindrar” mig på många olika sätt(svårare än andra än skapa ett självständigt liv) men tror generellt sätt att man inte har något vidare konsekvenstänk när man är ung och outvecklad, det borde du själv veta som har levt ett ”galet” liv utan jag tror att man bara lär sig genom misstag. Jag tror mer på att tillåta barnen göra misstag men finnas där längs vägen, ge dom rätt verktygslåda till livet. Guida dom längs vägen och finnas där när det skulle krisa, gå dåligt, mot förmodan skulle festa, en tidig alkoholdebut, höra av sig i såna fall när dom vill hem, be föräldrarna hämta dom eller ta sällskap hem av sina vänner. Jag menar självfallet ska föräldrar hjälpa sina barn men jag slösade bort 10,000 som jag fick av mina föräldrar när jag fyllde 18. Så leva efter denna gåvaprinicipen tror jag inte är särskilt ohållbar i längden.

  2. Emmy

    Mina föräldrar uppfostrade mig på liknande sätt, och jag har idag som vuxen ålder (25) aldrig någonsin provat röka. Detta gjorde inte att jag inte kände att jag kunde vända mig till mina föräldrar för då kanske förlora belöningen utan tvärtom, pratade mer vuxet om grupptryck samt hur andra såg på saken. Det mina föräldrar gjorde var att få mig att tro att det var mitt eget val, jag fick välja belöning om jag inte provar röka/ta droger tills jag var 18 år, valde då att jag ville ha en bil. Samtidigt fick jag körkortet som inte var bunden till något slags belöning för att visa att det är okej om man misslyckas (så inte alls dras bort) När det kom till alkohol hade vi öppen diskussion, jag drack första gången när jag slutade 9:an (drack kanske 4ggr efter det innan jag fyllde 18). Mina föräldrar sa att de uppskattar om jag låter bli men om jag mot all förmodan väljer att göra det ändå, vill de veta när, med vilka, hur mkt alkohol jag har och vart jag fick det ifrån, samt att de hämta/lämna. Detta gjorde att jag inte trotsa dem och drack kanske 3-4 cider. Sedan var de bra på att inte bli arga när jag gjorde fel, utan vi kunde sitta i timmar om så behövdes i sängen och prata om rätt och fel samt konsekvens tänk. Vi gjorde samma sak med betyg, fick 200kr för varje MVG, 150kr för VG och 100kr för G, vilket motiverade mig sista tiden innan studenten när allt var stressigt och jobbigt. Min mamma är en jävligt bra familjeteraupeft och jag går i samma fotspår idag.

  3. Michelle

    Helt rätt tänk!!! Mina föräldrar pratade alltid med mig, vi hade en väldigt öppen dialog om ja… typ aaallt. Ingenting var jobbigt eller konstigt att snacka om. Jag blev full första gången när jag var 18 år, ångrar absolut INTE det beslutet. Mina föräldrar litade på mig till 100% och lät mig ändå gå på fester osv, jag var alltid den enda nyktra och brydde mig inte ens 🙂 heja er!

  4. Anna Andrén

    Hej! Tycker ni gör helt rätt. Jag fick ny bil och pengar när jag fyllde 18 samt körkortet betalt likaså när det gällde moped. Mina föräldrar hjälpte även mig med insatsen när jag köpte hus då jag inte hade det undansparat helt själv. Kommer göra exakt samma sak för mina barn! Nu är äldsta tre år så är ett tag kvar. Men klart man gör allt man kan för att göra det så bra man bara kan för sina barn. Om alla bara kunde sluta vara så jävla avundsjuka och vara glada för andras framgång och acceptera andras prioriteringar någon gång istället! Älskar din och paulas blogg och både jag och min partner resonerar väldigt likt er!
    Sen denna body shamingen som alla håller på med mot Paula. Ren AVUNDSJUKA! Se de som en sporre och motivation för att komma upp ur soffan själva istället för att sitta på internet och klanka ner på andra!

    Det var allt för mig! Anna 22 år som är trött på alla negativa idiotiska kommentarer..🤣

  5. Frida

    Nej, jag tror inte alls på det resonemanget. Locka med stora mängder pengar och en bil?? Tror du att dina 18-åriga döttrar kommer kunna förstå att långt från alla föräldrar ger sådant till sina barn. Uppmuntra till eget sparande och extrajobb. Så bygger du självständiga individer. Man behöver inte en ny bil när man är 18 år? Och bor i Älvsjö?

    1. Hugo Rosas
      Hugo Rosas

      Ja jag tror dom kommer fatta att inte alla har det så. Har aldrig sagt att dom kommer få helt nya bilar heller. Självklart kommer vi uppmuntra till extrajobb och eget sparande också.

      1. Julia

        tycker det är en superbra ide att göra som om man har möjlighet. Mina föräldrar gjorde så och jag drack inte en droppe innan jag fyllde 18. Med tanke på allt grupptryck och hets det är om att man ska dricka alkohol tyckte jag det var en stor trygghet och lättnad att kunna ”skylla” på att jag då inte skulle få pengarna jag blivit lovad. Tycker det är en svinbra ide!

        1. A

          Att ha en tonårsfylla ingår i utvecklingen. Att dricka lite cider med sina kompisar när man är 16-17 är spännande. Jag anser inte det vara fel av tonåringarna om det sker en eller två gånger.

          Vi kan nog alla minnas vår första fylla som unga. Det var roliga tider det.

    2. Lotta

      Fast bara för att ”alla andra” inte kan få, så betyder väl inte det att vi som kan inte ska få ge våra barn sånna saker? Vår dotter fick en bil i julklapp när hon höll på med körkortet. Hon tappade hakan, för det var absolut ingenting hon någonsin trodde hon skulle få av oss. Men samtidigt så var det en baktanke från vår sida, då vi faktiskt inte vill att hon ska köra våra bil, pga försäkringar under 25 mm. Samt att vi inte ville att vi alla skulle känna att det blev tjaffs när nån av oss ville/behövde ha bilen. Plus att det känns väldigt skönt att hon kan ta bilen sena, mörka kvällar till och från kompisar. Hon fick även hjälp med körkortet, till viss del. Samt att hon idag är skyldig oss lite pengar för den delen hon inte fick av oss. Hon vet att dessa pengar ska betalas tillbaka efter att hon får jobb, dock några års universitetsstudier kvar. Men blir så less på folk som inte har pengar, som säger att våra barn inte uppskattar det dom får av oss. Bara för att vi har pengar, betyder det inte att vi är helt tomma i huvudet och inte uppfostrar våra barn, samt att våra barn är inte heller helt bakom flötet. Dom vet att alla inte kan ha det vi har. Vi alla uppskattar det vi har, men vi har slitit hårt för att komma dit vi är idag, och det tänker jag inte skämmas för!!!

Visa alla 9 kommentarer
Dagens frågaFamiljeliv

Får barnen pierca/tatuera sig?

Fick en fråga från bloggläsaren Sandra:
En kanske lite annorlunda fråga men är så nyfiken, du har ju tatueringar flera stycken, hur förhåller du dig till om Molly och Leonore vill tatuera sig när de blir tonåringar och piercing? Det är ju så olika det där hur man förhåller sig som förälder. ☺

Som tonåring är det blankt nej. Inga tatueringar och inga piercings förrän dom har fyllt 18 år (visserligen är det fortfarande tonår men då är dom myndiga). Med piercing räknar jag inte med hål i öronen för det känns rätt standard, dom får ta hål i öronen när dom är stora nog att vilja det och kunna ”ta hand om” läkningen och sånt där. Men efter det är det stopp tills dom är vuxna. Precis som vi resonerar med cigg, snus och alkohol så ska dom hålla sig undan det tills dom är vuxna. Inte för att jag tycker det är fel att tatuera eller pierca sig men det är permanenta grejer vi snackar om och då ska dom göra genomtänkta beslut. Visst kan man lasra bort en tatuering men det gör ju svinont och blir sällan helt borttaget utan mer kraftigt blekt. Och piercingar kan man ta ut men man får ju ändå dras med det där hålet typ för alltid. Det är inte hela världen men jag tycker helt enkelt att om dom vill ha det får dom vänta tills dom är 18 år. Och om dom nu ska tatuera sig eller pierca sig ska dom gå till en bra studio så resultatet blir bra. Vi har som plan (inget vi behövt dra med Molly eller Leo än) att om dom håller sig borta från alkohol, nikotin och kroppsmodifikationer tills dom fyller 18 år så kommer dom få en rejäl slant och en bil. Hoppas och tror att det kommer vara motivation för dom att ”sköta sig”.

Sen vad jag tycker om tatueringar och piercings överlag… När dom väl är vuxna tycker jag det är helt upp till dom hur dom vill se ut och göra med sina egna kroppar. Där spelar mina värderingar eller min smak ingen roll. Som pappa känner jag förvisso att dom är perfekta som dom är men sen handlar det ju om hur dom själva vill ha det. Jag tycker tatueringar kan vara både snyggt och ruskigt fult. Piercingar är jag inte överförtjust i direkt. Men den dagen dom är stora nog att ta beslutet kommer jag inte lägga mig i hur dom väljer att göra =)

Kommentera

  1. Agnes

    Mina föräldrar sa att om jag och min bror lät bli alkohol, tobak osv tills vi fyllde 18 så skulle dom betala körkortet. Min familj är dessutom nykterister så fanns ingen alkohol hemma ändå. Dock sa dom att OM vi skulle testa i smyg så kunde vi alltid ringa hem ändå oavsett. Tänker köra samma princip på mina barn. 😊

  2. patricia

    Gillar resonemanget! jag tror dock inte på mutor utan att mer vara öppen med konsekvenserna av att dricka/pierca etc, man vill ofta göra det föräldrarna förbjuder en till att göra! Min mamma berättade för mig att man exempelvis kunde må dåligt av att dricka alkohol vilket gjorde att jag inte ville dricka mycket när jag och kompisarna började dricka alkohol

  3. Linn

    För mig fungerade det jättebra att se fram emot en belöning om jag inte drack alkohol eller testade tobak innan jag fyllde 18. Jag fick mina pengar och mitt körkort utan problem. Och jag ångrar inte att jag inte började dricka förens jag hade fyllt 18 eller har känt att jag missat något. Det var även skönt att ha något som gjorde det lättare att stå emot grupptycket, att jag skulle få en belöning om jag inte drack. Och alla mina kompisar i den åldern köpte det och tjatade aldrig på mig. Sen är jag enormt glad över att jag var väldigt aktiv inom innebandy i mina tonår och nästan alla helger spenderades i innebandyhallen.

  4. Ida

    Nu blir jag himla nyfiken på era tankar om ämnet! Jag vill verkligen inte peta hål på ditt resonemang (alla har rätt till sin egen åsikt!) men jag undrar… Ni körde väl rätt hårt med ”Stopp, Min Kropp!”? Om ni med det lär barnen att det är deras kroppar och att de bestämmer över den, hur går det då ihop med det här resonemanget om att ni, till viss del, bestämmer över deras kroppar tills de är 18? Hoppas du inte tar illa vid dig av frågan! 🙂

    1. Carolina

      Intressant vinkel. Jag tolkar Stopp, min kropp! som ett verktyg för att lära barn, speciellt i yngre åldrar, sitt egna värde och att de inte behöver gå med på kramar och kind pussar eller tvingas till sexuella handlingar. Att de lär sig sätta gränser för vad som är ok och inte ok i en tidig ålder. Jag tycker inte att Stopp, min kropp! och ungdomars argument för att få dricka alkohol eller göra tatueringar är samma sak. Stopp, min kropp och att sätta förbud för alkohol är ju mer i samma fack, att skydda barnen. Men det är säkert många tonåringar som använder just det argumentet, att det är min kropp jag gör vad jag vill, när det kommer till tex att göra tatueringar innan 18 årsålder. Vad tänker du Ida om det här?

  5. Josefine

    Sunda tankar! Jag tänker dock på att jag säkert likt er vill att era barn berättar eller ringer om det te.x händer något om dom är ute med kompisar har har druckit. Jag tänker om dom nu testar innan 18 finns en risk att dom inte vågar ringa pågrund av att dom missar körkort och bil .. den risken hade inte jag tagit som 16 åring😅 svårt .. fundera själv på vilket förhållningssätt jag ska ha till min son..

  6. Annica

    Jag fick mina hål i öronen när jag var 13 år gammal. Tycker i dagsläget att det egentligen också var för tidigt – för min del. Men, annars håller jag med dig Hugo. Droger är ju big no. Tobak och alkohol – om de måste använda dessa så är det efter 18 år, då de själva får bestämma. Testar de innan och tex blir fulla ska de dock ändå veta att de kan alltid ringa, oavsett situation. Jag är där för dem. Alltid. Oavsett när, vad hur eller varför de ringer, så ska jag vara i det skick att jag kan hämta (dvs använder själv ingen alkohol). Tatuering har jag, de har till och med fått se på då den gjordes. Men även där. Det ska vara genomtänkt och betyda någonting för dem. Inte bara ”låt oss göra det ikväll!” utan verkligen ”Den här betyder såhär och jag vill den ska göras här, och osv.” :p

  7. Bell

    Jag personligen tror inte på att förbjuda saker, med förbjud kommer tyvärr ofta lögner, mina föräldrar sa alltid ”vad du än har gjort, hur full du än är, hur konstig tatuering du än gjort. Prata/ring oss, vi kommer aldrig skälla” De gjorde att jag ALDRIG ljög om något för dom & har fortfarande inte testat alkohol, droger, eller piercing är 22. dock har jag en genomtänkt tatuering jag gjorde när jag va 20. Men tror att hade dom förbjudit mig så hade de nog blivit en match att dölja de för dom och mer spännande.
    Däremot mina kompisar som hade förbud dom ljög för sina förldrar och vågade aldrig åka hem, dom hängde alltid med oss hem och sov!
    så jag tror på en dialog och tillit, de är viktigt. De är jag evigt tacksam för till mina föräldrar att dom alltid fanns där och aldrig skulle skälla. Tvärtemot mina kompisars föräldrar tyvärr!

    1. Sara

      Låter som du haft en fantastisk uppväxt. Ska ta med mig detta till mina barn. Håller med om att med förbud kommer oftast lögner och jag vill att mina barn ska vara ärliga mot mig, under hela deras uppväxt!

    2. Sandra

      Jag haller med dig Bell. Nu uppmuntrade inte mina foraldrar till alkohol, piercing etc. ens lite grann – tvartom var dom klara med att de ville att jag vantade med allt sant tills jag fyllde 18 ar och forklarade varfor (istallet for att bara saga ’NEJ’ berattade dom om halsorisker, effekten alkohol har och vad som kan handa etc.). MEN, mina foraldrar gjorde set solklart for mig att gor jag bort mig, gor nagot jag inte borde, blir full etc. sa ar det bara att ringa och dom kommer pa en gang. Sa att dom alltid finns dar. Och det var dom. Jag provade alkohol innan jag fyllde 18, och jag kunde arligt beratta det eftersom jag aldrig nagonsin var radd for att forlora nagon summa pengar eller att de skulle vara arga. Resultatet? Vi hade en bra dialog genom hela tonaren och jag ar sa tacksam for det.

    3. Linn

      Håller med dig till punkt och pricka! Min mamma förbjöd mig att träffa killar, dricka och röka. Så när jag träffade en kille så gjorde jag det i smyg, och när jag sov hos honom trodde mina föräldrar att jag sov hos en kompis. Vill aldrig att mina barn ska vara rädda att säga nåt till mig så kommer heller aldrig förbjuda, utan istället visa att jag alltid finns där och istället ge bra råd.

  8. Cornelia

    En grej bara, som kan vara en ”risk” med att gå ut med en belöning om låter bli alkohol/tobak/tatueringar tills de är 18 är att de provar ändå (pga grupptryck) och om något går snett så vågar de inte ringa er och be om hjälp eller att bli hämtade osv. För då blir det ingen bil och inga pengar… Hade kompisar som var livrädda för att ringa sina föräldrar så det skulle komma fram att de druckit, men jag (som iofs aldrig drack själv förrän jag var 21, men pga alkoholism i familjen och inte några förbud) kunde alltid ringa min mamma och be om att bli hämtad och då fick mina kompisar följa med hem till mig istället. Jag tror det är jätteviktigt att barnen vågar prata med sina föräldrar, speciellt om något händer, då vill man i te att de ska vara rädda för att höra av sig. Bara en tanke

Visa alla 13 kommentarer
Dagens frågaFamiljeliv

Hugo är från mars, Paula från venus

Var tydligen inte Paulas favoritperson imorse – hehe. Men till mitt försvar tycker jag det är skillnad på att väcka familjen i gryningen flera timmar innan det är dags att gå upp eller som i mitt fall idag, 20 minuter innan alla ska vara uppe.

Sen kan jag köpa att det kanske inte var helt schysst att börja blåsa håret med dörrarna öppna eller tända lampan. Och sen försökte jag vara tyst med garderoben men som ni vet andas jag ju som Bane i Batmanfilmerna så bara där väcker jag väl halva huset.

Dock håller jag fast vid att det var dags att gå upp ändå. 20 minuter mer eller mindre är ingen katastrof och personligen tycker jag det är mycket trevligare att vakna till mänskligt ljud och att man hör att någon är uppe och pysslar än av att klockan sliter en ur sömnen. Kanske för att jag är van det sen barndomen? Och, viktigast av allt – om jag ska respektera att Paula absolut inte får bli väckt före hon snoozat alarmet 39 ggr får hon ta att jag somnar 1 minut in i filmen och sluta väcka mig 😉 Eller hur?

Vad har ni för deal hemma när det kommer till morgonbestyr och väckning? 

En som sover genom det mesta

Kommentera

  1. Tova

    Bero på vad klockan är, om man ska jobba och som en annan börja vid halv 7 så har jag ingen lust att bli väckt lite innan. (Det händer aldrig hos oss men ändå) men på helgen är det bara till att somna om då oftast min sambo vaknar först å klampar runt o sätter på kaffe som låter men jag somnar bara om 😜

Visa alla 6 kommentarer
BröllopFamiljeliv

Hugo & Paula – tidsresan

Fick önskemål på gårdagens inlägg att samla ihop bilder från min och Paulas relation genom åren. Er önskan är min lag men fan vad med bilder det finns alltså. Bra med bloggen att man har allt samlat men det blir ett slukhål av tid också. Har valt ut ett gäng från när till började till nu. Hur många har vart med från start och vem tycker ni ändrats mest av mig och Paula genom åren? Lämna gärna en kommentar!

 

Allt började med Wipe Out inspelning och sen var jag fast, Paula fångade mig på en gång. I början var hon doldis i bloggen men det som inte ändrats är att hon kan sova när som helst hur som helst.

Sen kom dagen Paula kissade på en sticka och jag trodde det var någon febertemometer = fattade ingenting.

Friade den 14 februari 2013.

Sen kom dagen D, när Molly-Elise Rosas gjorde entré.

Sen en dag fick Molly veta att hon inte längre skulle vara ensam herre på täppan i hushållet.

E-når kom till världen och gjorde familjen komplett.

Pulkan började träna på riktigt.

Vi tog nästa vuxenkliv och blev villaägare. 

Nu: dags för nästa steg, bröllop om mindre än en vecka. Nu kör vi familjen Rosas livet ut.

Kommentera

  1. Elin E

    Grattis på er stora dag!! Har följt er sedan ni träffades då jag läste din blogg Hugo redan innan ni träffades. Jag är 24 år och bor med min kille uppe i Umeå. Läser båda era bloggar lika flitigt. Ni inspirerar på många sätt! Ser framemot att se alla bilder från bröllopet sen!!

  2. Kim

    Förlåt men fy faaaaan vad jag har längtat efter dagen ni ska gifta er!!!!! Minns det som igår hur spännande jag tyckte det var när jag ÄNTLIGEN fick veta vem denna Paula var 😀 lycka till med allt! Ni är grymma!

  3. Bea

    Har följt er sen ni blev tillsammans, känner mig nästan obehaglig för att jag tycker om er så mycket! Har varit så kul att följa er resa, från att ha uppfattningen att du kändes ganska oskön till att du vuxit till en fantastisk pappa och världens härligaste person! Tycker verkligen ni förtjänar varandra (100% på ett positivt sätt) och ska bli så kul att se ert bröllop i bloggarna sen 😀

  4. Malin

    Kan ju konstatera att ni bara blivit snyggare med åren, båda två! 😀 Hade också glömt hur unga ni faktiskt var när ni fick Molly.
    Så roligt att titta tillbaka. 🙂 Hoppas er bröllopsdag blir precis så fantastisk som ni tänkt er och jag önskar er all fortsatt lycka! 🙂

  5. Emma W

    Jag började följa dig då du var tillsammans med Paow. Kommer också ihåg att jag såg dig i den rätte för Rosing, vilket år var det? Har alltid fortsätt följa dig och började följa Paula från start. Det känns som att jag stalkar er 😂 alla andra bloggar har jag slutat läsa men ni är så underhållande! Särskilt roligt när ni skriver om samma saker och man får bådas tankar/versioner. Ni är grymma! Och du har utvecklats mest, från en liten pojke till man liksom 😄

  6. Jenny

    Följt sen du gjorde massa challenge och hoppade från Västerbron.

    I utseendet har du förändrats mest, ser mest på dig att du blivit äldre på ett mycket bra sätt. Du har fått från en kille till man.

  7. Nin

    Har följt er sen ni väntade Molly, känns som igår 😉 tack för att vi får följa er och stort lycka till med bröllopet och allt!

  8. Amanda Maria

    Började att följa dig strax innan du drog till Argentina och träffade P. Snacka om att åren går fort och wow vad du har utvecklats. Tack för att vi får följa er! All lycka till er!

  9. Vilma

    Jag började följa dig vinter/våren 2012, för att min dåvarande kille gjorde det. Sen när Paula startade sin blogg så fastnade jag just för att det var så roligt att följa ett par på olika håll. Få samma fast olika perspektiv. Jag tyckte du var rolig i början men kunde bli lite ”kränkt” när jag tyckte du skrev nåt douche-igt för jag tyckte inte det passade dig/kände mig påhoppad 😂 då var du ni unga bloggare som det som ännu yngre tjej var roligt att följa. Nu är det väldigt tydligt att ni/jag är vuxen och det är andra ämnen, men ni har fortfarande det ungdomliga i er (lät som om ni år medelålders hahaha).
    Längtar till erat bröllop, har ju väntat i 5 år!!

  10. Hanna

    Jag kommer också ihåg första bilden (svartvita) och du skrev lite kryptiskt om en ny tjej du träffat i Argentina. Jag tänkte då men herregud, hur ska detta gå? Tjejen pratar ju bara spanska, hehe.

  11. Petra

    Alltså jag blir tårögd över er resa. Så himla fint. Ni är drömmen. Ni två är komplett. Jag känner er inte. Men följt er sen er resa började. Men er kärlek i varann är inte osynlig. 😍 jag hoppas innerligt att vi får ta del av ert bröllop i bilder. All lycka till er!
    #couplegoals❤️

  12. Janni

    Ledsen Hugo, men Paula verkar ju inte ha åldrats en dag och blir dessutom bara snyggare och snyggare med åren.
    Du ligger dock på en god 2:a plats 😊
    Underbara bilder på Er!
    Och tack för en jäkla underhållande blogg.

  13. Natalie

    Åh, jag följde dig sen innan du träffade Paula.. minns när hon började dyka upp på smyg i bloggen, du skrev lite mystiskt om någon P, sen startade hon sin blogg och jag tänkte väl mest bara kolla in för att det var kul. Tack för att vi har fått och får följa er, från början till bröllop,ni verkar vara så omtänksamma om varandra, ett riktigt bra team.

  14. Sara

    Följt er sen ni började träffas! Så fina ihop. Riktiga förebilder.

    Hoppas ni får en underbar och oförglömlig bröllopsdag! <3

  15. Bella

    Också en som följt dig länge (och Paula sedan start såklart) och shit vilken resa ni gjort! Och även du Hugo som person. Du har blivit så oerhört mycket mognare med åren, tycker jag. Sett dig växa in i rollen som en pappa och sambo från den där unga grabben som skrev om fester, tjejer och ’’farliga’’ saker (läs: hoppa från en bro t.ex). Galet vilka steg du gjort. Och tillsammans är du och Paula ett fantastiskt team. Det är så roligt att se! Och att vi läsare fått följa era döttrar också hela vägen är väldigt roligt. Minns när Molly låg i magen, känns inte som så länge sedan men det har ju gått ett tag nu. Hoppas ni får många lyckliga år tillsammans, hejar på er familjen Rosas! 🙂

  16. R

    Följt från början, minns när Paula startade sin blogg, och den där svartvita bilden på er 😍 Det är så fint att ni är en familj och snart gifta❤️ All lycka till er ni är gjorda för varandra det ser man 😭😍

  17. Amanda b

    Den där svartvita bilden minns jag! Har följt dig mååånga år. Och någon video där Paula fastnat i någon kökslucka eller något.. så kul att få följa er resa! ❤️

  18. Amanda

    Först gången jag kommenterar men jag har följt er sen eran först tid. Åh jävlar vad Paula är bra för dig! Och jävlar vad hon blir snyggare med åren! All lycka till er och all kärlek!

Visa alla 24 kommentarer
FamiljelivTankar

Sista helgen som ogift

Och passande nog är den helgen dessutom ”Paula-fri”. Jag och tjejerna har PF med andra ord. Blev halvt skräckslagen när jag såg storys på hur Paulas helg började och ber en stilla bön att hon kommer hem igen utan skador och utan att ha blivit bortgift till någon annan. Paula-fritt innebär lite lösare rutiner för resten av familjen (glömde tandborstningen igår och idag blev det sushi-lunch) men en hel del bus och lek. Dagen spenderades på lekland. Älskar lekland. Tror det är Guds gåva till föräldrar. Barnen blir svinglada, du kan leka själv eller vara mer iakttagande och se hur barnen går loss, underhållningen är konstant och efteråt är dom helt slut och har inget emot att varva ner hemma och bara chilla. Enda minuset är väl att det kostar en del men för min del är det värt varenda krona.

Om exakt en vecka vid den här tiden är jag en gift man. Känns vuxet. Nästan mer vuxet än att bli pappa men det kanske är för att jag mentalt fortfarande var ett barn när jag blev pappa? 😅 Det känns att det drar ihop sig. Typ allt är spikat och fixat och det är bara småpill kvar, det vill säga uppfräschning av mig och Paula. Sen är vi ready to rumble. Jag känner mig lite nervös inför nästa helg. Kommer jag grina från första stund? Kommer gästerna ha kul? Kommer vi kunna vara ”in the moment” och bara slappna av?
Kommer jag äntligen få se Paula naken för första gången? Mycket tankar i huvudet.

Det känns inte som att livet kommer ändras så mycket efter nästa helg dock. Vi lever ju ihop, har barn och allt det där. Ni som också gift er så här ”sent” i livspusslet – tycker ni något ändrades efter den stora dagen? Eller är det bara mer praktiskt med samma efternamn och rent juridiskt? Berätta gärna! 

Här var vi lite färskare i familjesammanhang 

Kommentera

  1. Sandra

    Hej! Vi gifte oss också ”sent”, vi hade varit tillsammans i 6år och hade barn. Kändes fint att vi trots småbarnslivet ville välja varandra för all framtid och ja det blir skillnad, grädden på moset att vi alla i familjen hörde ihop på ett starkare sätt. Stort grattis till er

  2. Mikaela

    Wow vilken resa ni har gjort tillsammans!Utvecklats och ni båda två är snyggare än någonsin.Tror du utvecklats mest.Jag såg dig första gången när du va med i ”Den rätte för Rosing” och har följt dig och Paula sedan ni väntade Molly.Hoppas att ni kommer att dela med er av bröllopsbilder.Tror ni kommer att vara ett magiskt vackert brudpar.All lycka till er!

  3. Josephine

    Vi gifte oss i juli förra året. Hade under våra 6 år tillsammans fått 1 barn som hunnit bli 4 år och flyttat till större. För oss har det bara varit fördelar. Bland det bästa för mig som student utan några egna tillgångar har väll varit det juridiska, trygghet utifall någonting skulle hända, alltså bil, bostad, försäkringar osv. Men det bästa har helt klart varit att få kalla honom min man, och att vi nu hör ihop på ett helt annat emotionellt sätt. Några fördelar med lika efternamn har jag inte märkt av än, förutom att det känns så himla bra att vi utåt sätt hör ihop =)

  4. Mikaela

    Vi gifte oss efter 11 år tillsammans, en 3-åring och gravid i 7:e månaden med nr 2 🙂 det som förändrades var att vi presenterar oss som man och fru (känns väldigt vuxet) och att vi nu har samma namn allihopa (underbar känsla) 😍 annars som du skriver, ingen större förändring eftersom vi redan levt så länge tillsammans.

  5. Ullis

    Nu tycker ju inte jag att ni gifter er sent i livspusslet😊 Jag och min man gifte oss efter 17 år och har i år varit gifta i 11 år😍 Känslan var ju att få säga min Man och inte sambo. Kan än idag tycka det är en häftig känsla att säga min Man😊

  6. Strongmama

    haha PF – Kul att vara med tjejerna själv. 🙂
    Det är stort, att ni ska gifta er. Tror ändå det alltid känns lite annorlunda när man är gift, lite mer på riktigt, lite mer äkta, lite mer allvarligt och vuxet.

  7. Madeleine

    För mig och min man levde vi i egna lägenheter innan vi gifte oss. Vi köpte oss en bostadsrätt och valde att flytta in i den tillsammans dagen efter bröllopsnatten. Blev extrem stor skillnad i livet och man fick ju verkligen smaka på hur det gifta livet är. Men att man bor tillsammans och har barn sedan väljer att gifta sig är nog inte någon stor skillnad i vardagen.

  8. Nathalie

    Jag och min man firar 6 år tillsammans nu den 5:e september och vi gifte oss i maj tidigare i år. Jag tyckte inte det blev någon skillnad när vi gifte oss eftersom att vi redan har bott ihop i ett par år och vet vart vi har varandra och väntar vårt första barn tillsammans i slutet av månaden. Enda skillnaden blev det juridiska och att jag tog hans efternamn men känns som man blir mer av en familj nu som gifta än när vi bara var sambos och förlovade :).

  9. Louise

    Jag och min man hade varit tillsammans 6 år när vi gifte oss (firade 10 år ihop i år) och jag tycker inte att det blev någon skillnad direkt. Jag la till hans efternamn. Vi hade redan ett stabilt förhållande och visste vart vi hade varandra, men kändes fint att få ett ”papper” på det också, och att få fira kärleken med familj och vänner 🙂

  10. Sandra

    Haha! Se Paula naken? Har du inte gjort det innan? Skämt åsido. Hoppas er dag blir precis som ni har tänkt er, helt magisk och fylld med kärlek.

Visa alla 12 kommentarer
Dagens frågaFamiljeliv

Är det OK att låta barnen dela rum?

”Hej hugo har en fråga jag skulle uppskatta om du tog upp i ett inlägg! Delar Molly & Leonore rum? Eller har dom varsitt?
Hur tänker du allmänt kring att syskon delar rum? Jag & min sambo bor i ett nybyggt hus med våran 1 åring.. Vi väntar tillökning till vintern men har bara 3 rum i vårat hus, så planen är ju att barnen ska få dela rum. Då vi redan lagt massor av pengar på detta hus och allt som hörtill så känner jag inte att ekonomin tillåter att vi bygger ut på ett braaa tag. Är det Ok att låta barnen dela rum? ( rummet är så pass rymligt så dom inte behöver trängas). Och hur länge tycker du barnen kan dela rum? Tacksam för svar och dina tankar kring det hela då jag tycker du brukar ha vettiga åsikter & tankar.
Mvh Lina”

Molly och Leonore har två rum dom delar på i dagsläget. Dels har dom lekrummet uppe vid vardagsrummet och sen har dom ett sovrum nere i källaren bredvid mitt och Paulas rum. Vi funderade på om dom skulle ha varsitt rum först men kom fram till den här lösningen och är väldigt nöjda med den. Dom får en trygghet i att sova tillsammans och när dom leker gör dom ju det typ alltid ihop ändå så. Känns också bra med att lekrummet ligger uppe vid vardagsrummet/köket där vi hänger mest. Finns ju inte en chans att dom skulle knata ner till källaren och leka utan att skrika MAMMA PAPPA med 3 sekunders intervaller annars. I dagsläget har vi ett gästrum på övervåningen också så jag tänker att det kommer lösa sig med rummen längre fram. Antingen får den ena ta lekrummet och så gör vi det till sovrum och så får den andra ha kvar rummet i källaren. Eller så flyttar vi ner gästrummet i källaren så har barnen sina sovrum där uppe. Eller så flyttar jag och Paula upp i lekrummet och så får barnen ha källaren för sig själva. Men det känns som att det ligger rätt långt fram så jag är inte bekymrad helt enkelt =) I dagsläget ligger dom ofta och sover i samma våning i sängen och har överlag rätt kul med varandra. Bra att ta tillvara på så länge det varar!

Självklart är det OK att låta barnen dela rum. Jag tycker inte du behöver känna nån press över att barnen får dela rum. Tror inte dom kommer få men för livet av att behöva dela rum med sitt syskon, det är snarare bra att dom får lära sig samsas, dela med sig och allt det där. Tänk förr i tiden när man bodde en hel familj i ett rum liksom. Jag tänker att det egentligen tidigast blir ett eventuellt problem när dom kommer upp rätt mycket i ålder och vill ha vänner som ska sova över/börjar vilja ta hem pojk/flickvän osv. Så om ni kan bygga ut inom 10-12 år kanske det är nice för dom men samtidigt inte ett måste heller. Med tanke på att du skriver att rummet är så rymligt att dom inte behöver trängas kanske ni kan ”dela av” det med någon bokhylla eller så längre fram också. Men ja, stressa inte upp dig över det helt enkelt. Tillökningen (grattis!) kommer säkert sova mer er kommande år och 1åringen håller sig säkert också till er om nätterna om era barn påminner om våra. Sen kommer dom vara så tighta i åldern att dom säkert har kul ihop och vill vara nära varandra.

Vad säger ni andra – delar era barn rum eller kör ni eget till alla familjens medlemmar? 

Kommentera

  1. Emma

    Våra barn delar också rum, den stora fyller 4 strax och den lilla är 2,5 år. Det funkar kanon, dock kommer båda barnen in till oss (eller mig då mannen jobbar natt) varje natt. Men det är bara mysigt. Dom ska dock få varsit rum när vi flyttar från vår 3:a till hus. Men jag kan tänka mig att dom kommer vilja sova tillsammans i början ändå 😊

  2. Anna

    Våra barn har varsitt rum och ett lekrum. Tycker det är smidigast men det är för att vi har ett stort hus. Skönt att de har sin space när dem behöver det men ändå ett gemensamt rum också för lek o bus.

  3. Therese

    Vi har två barn, 4 och 2 år. När minsta va bebis sov hon hos oss och äldsta i eget rum. Efter att båda va sjuka i vintras och sov tillsammans med oss i vår säng så har dom sovit med oss fram tills för någon dag sedan. Nu har vi en våningssäng, en som är 120 bred på undre bädden och 90cm uppe. Och dom vill sova tillsammans i den större. Somnar den ena tidigare än den andra så frågar dom alltid efter varandra och vill sova tillsammans.
    Jag tänker som Hugo, att dom kan ha behov av varsitt rum när dom blir äldre, men det är många år kvar tills dess. 🙂

  4. Carro

    Mina barn ska först nu få egna rum, 9 och 12 år gamla. De har haft en enorm trygghet av varandras närhet (båda lite mörkrädda osv). Deras nuvarande rum har vi tidigare delat av med draperi för att man ska kunna stänga om sig. Har funkat fint hittills. För framför allt små barn är närheten till föräldrar och syskon jätteviktigt. Tycker vi har bråttom i Norden att få in barnen i eget rum. De flesta små barn är inte intresserade av att vara själva, då de behöver känna närheten till anknytningspersonerna. Och visst kan det finnas små barn som somnar själva i eget rum från start, men om en bebis inte kan eller vill det så är det inget konstigt.

  5. Annica

    Mina tre barn (5, 4 och 2 år gamla) delar rum alla tre. Och detta har de gjort sedan de föddes typ. Eller ja, de har bott ungefär halvåret inne i vårt rum när de var nyfödda (den äldsta i ett år). Men de får alltid komma över till oss på natten om de vill och oftast vaknar vi upp på morgonen med minst två flickor i sängen. Helt underbart!

  6. Elin

    Våra barn , fem och tre, delar rum och har gjort sedan start. När killen kom hmboddenvi i en tvåa , nu bor vi stort och det finns utrymme för att ha egna rum om man vill det, men ingen av dom har ena frågat. Så skönt att ha alla leksaker i ett rum och som Hugo skrev, att dom får lära sig samsas 🙂

  7. Sanna

    Jag har bara ett barn hittills, så här hemma har dottern som fyller 11 år snart eget rum. Det är något jag själv alltid har haft också som ensam tjej ibland syskonen. Jag drömmer dock om fler barn men har inte mött den rätte än, så när det väl blir aktuellt lär dottern troligtvis vara i tonåren. Det gör att det troligtvis inte kommer vara så aktuellt att vilja dela rum.

    Hade jag dock haft två eller fler barn i jämngammal ålder så hade det helt klart varit ett alternativ att dela rum.

  8. J

    Mina barns sovvanor är så olika så vi måste ha dem i olika rum. Önskar de kunde sova i en våningsäng och ha det andra rummet som lekrum. Vi försökte få dem att sova i samma rum men en kväll hörde vi oväsen från deras sovrum, då stod lillsyrran och sågade (leksaksmotorsåg med ljud) på storsyrran som försökte sova. Då gav vi upp! 😄

  9. malin

    Hej !

    Jag delade rum med min syster fram till att jag var 15 âr, min syster 11, för att vi helt enkelt inte hade flera rum i huset sâ ingen av oss funderade nâgonsin pâ det ! Nu har jag själv 5 barn och de har alla egna rum,för att vi râkar ha sâ mânga. Kanske vill de dela längre fram och dâ fâr de göra det !

  10. Sara

    Jag har två barn och de har varsitt rum, med en dörröppning mellan rummen. De drar med sig leksakerna in i varandras rum och leker mest tillsammans.

    Jag och min lillasyster delade rum när vi var små. Vi fick egna rum året jag fyllde 6 eller 7 😊

  11. Agnes

    Jag delade rum med min bror fram tills jag var 10 tror jag, gick jättebra och vi ville alltid hänga med varandra ändå så det var bara roligt. Alla känner bäst själva när det är dags för separata sovrum tycker jag. 🙂

Visa alla 13 kommentarer
Familjeliv

På tal om trots

Vi snackade ju lite om trots häromveckan och min inställning kvarstår att det är ”skitjobbigt men nödvändigt” och något man bara får deala med. Men tänkte fråga er om era bästa tips/råd när det kommer just till att deala med det.

Jag vet inte om det är trots egentligen men snacket har verkligen lossnat för Leonore under sommaren och med det har också det mest använda ordet tagit plats i vardagssnacket: nej. Spelar typ ingen roll vad man frågar henne, hon börjar ändå med ”nej”.
– Vill du ha glass? NEJ
– Vill du rita? NEJ
– Vill du gå ut? NEJ
– Vill du gå in? NEJ
Sen efter lite betänketid ändras svaret någorlunda (glass är alltid ja) men det där nejet alltså. Funkar bäst med tvärtommetoden också när man vill att hon ska göra något – säger man ”kan du sitta ner” ska hon upp och springa och om man säger ”kom hit” så ska hon sitta ner istället och inte alls komma 😂 Mycket vilja i den lilla kroppen nu. Oftast kan man ju hantera det men ibland vill man slita av sig håret när det tjatas om något man sagt nej till eller när det vägras göra saker. Hur har ni hanterat den här perioden? Kom gärna med era bästa tips på hur man lyckas vara pedagogisk när man helst vill säga ”skit i det då” och gå och lägga sig själv för att låta henne härja på bäst hon vill. 

Kommentera

  1. Julia

    På förskolan jag arbetat på ger vi ofta en tvåvalsfråga, om barnet tex ska klä på sig kan man fråga ”vill du ha den röda eller den gula tröjan på dig?”, det är lättare för barnet att greppa än om man frågar vilken töja hen vill ha på sig. Om barnet inte har något alternativ säger vi bara ”nu ska vi göra si” eller ”om en liten stund ska vi göra så”.

    1. e

      Oj det skulle bli för mkt att tänka på för min dotter som är sen i talet samt har språkstörning. Enklare att bara bestämma en att itne ha ett val utan bara ta fram en tröja. Blir för mkt velande och gnäll annars.

  2. Laura

    Ett tips är att om du vill att nåt blir gjort med barnen tex bara, äta m.m så ska du inte säga vill du för då ger du barnet ett val utan säg om en stund ska vi göra detta .. ibland gillar inte heller barn för många frågor eller alternativ tex om du ska läsa sagor på kvällen så är det bättre ta fram tex 3 st böcker och säga vilken av dessa ska vi läsa idag istället för att låta de välja mellan en hel hög böcker då blir det jobbigt för dom

  3. Malin

    När jag märkte att min son som nu blir 3 kom in i den perioden då slutade jag fråga utan sa tex nu ska du bada eller nu äter vi glass… och han har äntligen efter 1 år börjat följa med på de nu trotsar han bara när vi säger nej åt saker han vill göra just nu.

  4. Kajjan

    Brukar köra med omvänd psykologi. Typ ”jag tror inte du kan sätta på dig skorna” ”du kan inte sitta på stolen” osv. Sämsta är att ge dem alternativ 😂

  5. Jenny

    Många barn säger nej först för att få mer betänketid för att kunna fundera över sitt svar så det svarar ”rätt”. Då byts oftast nejet till ett ja.

  6. Frida

    Ironman har precis ägt rum i Kalmar och det fick mig att tänka på dig. Du gillar ju utmaningar. Är inte det något för dig?

  7. Linn

    Försöker göra så att dom känner att dom är empowered. Typ ska vi göra A eller B, ska vi ta på oss byxorna eller tröjan först? Går heller inte att svara nej på 😁

  8. Therese

    Jag är ingen expert, men har en 2-åring som allt som oftast vill göra tvärt emot det man säger, så oftast, om man vill att hon ska göra någonting och hon sagt nej ett par gånger så brukar vi säga ”du får inte ta på dig blöjan” tex på ett lekfullt vis, och eftersom vi då sagt att hon inte får, så ska hon absolut göra det. Funkar i 9 fall av 10. Annars är det väl mest att slita sitt hår, andas i fyrkant o låsa in sig i badrummet någon minut o räkna till tio. Finns nog ingenting som är så psykiskt påfrestande ibland som allt detta testande från dom små liven. Andas, andas och va medveten om att det bara är för en ganska kort period i livet det är såhär.

Visa alla 10 kommentarer
Familjeliv

Lördagsfin

Igår blev det som sagt lite kvalitetstid med tjejerna och tvätten på förmiddagen och på eftermiddagen byttes jag och Paula av så körde jag träning och lite andra ärenden. Kom hem lagom till att Paula och tjejerna var klara med en plåtning/filmning som vår bröllopsfotograf Lars roddade med. Hann gå igenom lite planering inför bröllopet också innan vi tog helg med standardmåltiden på fredagar – tacos. Vet att vi nog är väldigt originella på den punkten men vi har infört den traditionen att på fredagar kör vi tacos och fredagsmys. Om ni blir inspirerade av vårt nytänk får ni gärna haka på den traditionen. Om ni vill krydda till det lite extra kan ni se till att ha guacamole också.
Idag: har vi tagit det lugnt på hemmaplan på förmiddagen. Jag hakade på Molly och Leonore ut i skogen med varsin hink för att plocka lite kottar, stenar och annat som ska vara kul att måla på. Sen tog Paula över pysslandet med själva målandet så drog jag och tränade. Kvällen = 50årsfest och jag har gjort mig lite extra fin med nya smycken:

Kom ihåg: skönhet kommer inifrån.

Kommentera

Familjeliv

Uppfostran och trots

Någon av er ville att jag skulle skriva lite mer om uppfostran och mina tankar om exempelvis trots. Jag har aldrig läst någon bok om föräldraskap eller uppfostran och jag har inga mallar jag utgår från i föräldraskapet. Jag tänker inte så mycket kring hur man ska uppfostra på bästa sätt utan för mig är målet att barnen ska bli hyfsade människor som funkar i samhället. Men om man tar några punkter om hur jag tänker:

  • Jag tycker det är viktigt att barnen får höra nej då och då och inte får allt dom pekar på. Våra barn har helt andra förutsättningar än vad jag och Paula hade som barn och skulle nog kunna bli riktigt odrägliga om vi inte begränsade rätt mycket. Lek, skoj och kärlek tycker jag dom kan få obegränsat av men när det kommer till prylar så vill jag inte köpa berg med grejer som dom har roligt med i 3 sekunder.
  • Trots är skitjobbigt men nödvändigt tänker jag. I stunden kanske jag inte är superpedagogisk och vill helst lägga upp en annons på Blocket när barnen trotsar men sen tänker jag att det är 1. övergående 2. viktigt att dom trotsar och inte bara flyter med hela tiden. Det är bara att bita ihop och tänka lyckliga tankar =)
  • Kanske hade jag inte tänkt så mycket på det om jag inte vore ”flickpappa” men det känns viktigt att lära dom att säga ifrån, ta plats och ta för sig i livet. Jag uppmuntrar dom rätt mycket till ”tuff” lek där dom får härja och kan tycka det är rätt bra om dom bråkar lite.
  • Jag vill få in rörelseglädje tidigt i livet så det är naturligt för dom att röra sig och använda sina kroppar. Inte genom tvång till olika aktiviteter (det tror jag kan göra motsatsen) men genom att vara med i leken, vara aktiv själv och uppmuntra när dom hittar egna aktiviteter dom vill satsa på.
  • Samtidigt tycker jag inte det är dåligt med slötid vid iPaden. Vet att många har nolltolerans för skärmar rätt länge men eftersom våra barn är riktiga vildar som rör sig massor samt läser och pysslar också så tycker jag att iPad/film/barn-tv är helt okej en stund varje dag.
  • Godis, glass och annat gott ska begränsas till helger/speciella tillfällen och inte vara en del av vardagen. På sommaren är det slappare dock och då kan det bli glass varje dag. Men ni hajar, jag är inte den som slänger åt dom en kexchoklad varje gång man är i affären.

För framtiden tänker jag att det är viktigt att dom får lära sig kämpa lite på egen hand också och inte får allt serverat på silverfat. Vi spar pengar till dom men jag kommer inte säga ”varsegod gör vad du vill” när dom är 18 år och se hur pengarna går upp i rök på Ibiza eller något. Dom pengarna är till för en ingång på bostadsmarknaden, körkort, starta eget företag eller liknande. Det ska gå till något bra och inte vara festcash. Klart dom kommer vilja dra iväg och festa också men då får dom jobba ihop dom pengarna på egen hand tänker jag. Tycker också det är självklart att dom ska hjälpa till hemma ju större dom blir och att det inte nödvändigtvis ska vara förenat med att få pengar av oss – som en del av hushållet ska dom lära sig tvätta, laga mat, städa, klippa gräs, tanka bilen osv. När dom väl flyttar hemifrån ska dom kunna klara av ett hushåll helt enkelt. Sen vill jag uppmuntra deras driv, vad det nu blir. Om det är att vara pluggis och gå all in för studier på Universitet så kommer jag glida runt i collagetröjor med skolans logga och lära mig allt om skolan – om det är att satsa på idrott så kommer jag stå och frysa på sidan av hur tidigt på morgonen det än är och om det är att satsa på företagande kommer jag gladeligen finnas med på sidan om och ge tips och råd. Det viktiga är inte att dom gör någon viss grej jag vill att dom gör men jag vill att dom ska hitta ett driv helt enkelt.

När jag tänker tillbaka på min barndom så är det som gör sig påmint hur mycket mina föräldrar ställde upp för mig och mina bröder och det är det viktigaste jag tar med mig i mitt föräldraskap. Att alltid finnas där när dom behöver mig och intressera mig för det dom brinner för. Jag vill kunna hjälpa dom med rätt verktyg för att ta sig dit dom vill och att dom ska känna att dom alltid kan höra av sig till mamma och pappa för uppbackning när det krisar. Jag vill att dom ska ha det tryggt och bra men samtidigt få kämpa lite för det dom vill ha. Sen tycker jag såklart det är viktigt att dom är schysta medmänniskor som ställer upp (utan att låta sig bli utnyttjade för den sakens skull).

Hur tänker ni kring uppfostran och föräldraskap? 

 

Kommentera

  1. Sara

    Detta är första gången jag någonsin kommenterar på en blogg, men har följt dig i många år och känner att detta kan vara bland det klokaste du skrivit. Mest för att jag känner igen mig så mycket.
    Innan jag fick barn hade jag en idé om hur jag ville bli som förälder. Kände mycket press ifrån samhället om att vara ”den perfekta mamman” som hade struktur och regler. Inge socker, ingen tv. Bara hälsosam mat. Osv osv.
    Sen kom min son och inget blev som jag tänkt mig. Så fort han lärde sig gå satt han inte still en sekund. Jag försökte aktivera honom så gott det gick men sedan kickar vardagen in. Det ska hinnas diskas, städas och gud vet vad. När min man jobbade var det i princip omöjligt att få något gjort. Till slut smög sig tvn in. Han fick en förkärlek för Bamse och Pippi och någonstans bland alla skuldkänslor så blev jag lättad. Jag hann mer, han var glad och happy baby = happy mommy.
    Jag tror på att man gör så gott man kan med de förutsättningar man har. Man ska aldrig begränsa sina barn utifrån ens egna tankar och idéer.
    Tack för ett sunt perspektiv och ett bra inlägg, jag tycker för övrigt du och Paula är helt fantastiska och verkar göra ett superbra jobb med era barn.
    En eloge 🙏🏻

  2. Laura

    Angående iPad skiter jag i vad andra säger om det. Jag och mina barn har varit ute hela sommaren varje dag minst 5 timmar om dagen och varit aktiva så om mina barn vill sitta med iPad nån/några timmar innan eller efter för jag ska städa eller laga mat eller tvätta så får de det . Sen kollar vi barnfilm ihop på kvällen. Stå på dig hugo. Vi alla vet vad som är bäst och funkar bäst för våra barn .

  3. -Jenny-

    Jag känner mest att du är så himla bra med sunda värderingar och fötterna på jorden och att du verkligen kan skriva. Och så känner jag att jag gärna kommenterar din blogg eftersom du är den enda killbloggen jag läser och det är uppfriskande att få höra ett annat perspektiv. Men nu ska jag in och ge lite kärlek till din blivande fru för hon verkar precis lika härlig som du är!

Visa alla 7 kommentarer
FamiljelivTankar

Barnens integritet

”Jag är intresserad att veta hur du ser på dina barns integritet. Hur social medier kommer påverka M&L i både negativ och positiv riktning? Vad tror Du?” 

Den här frågan dyker upp lite då och då och den är lika lätt och svår på samma gång.

Jag tänker att så länge barnen känner att det är okej att vara med så är dom med. Om Molly (och sen Leo såklart) säger att hon inte vill vara med på kort eller film så kommer jag respektera det. Tills den dagen bedömer jag det lite som att dom är barn och det sättet dom syns på är inte saker som blottar dem på ett sätt jag upplever som skadligt. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för något jag tror kommer påverka dom negativt. Om jag trodde att dom for illa av att vara med skulle jag naturligtvis inte ha med dom. Jag skulle aldrig fortsätta ha med dom i bloggen om det till exempel fanns en hotbild mot dom eller mig eller om dom uttryckte till oss eller någon i deras närhet att dom inte tycker om det.
-Men hur ska du veta om dom tar skada av det, kan verkligen Molly bedöma vad som är OK för henne.
Nej det kan jag såklart inte veta och Molly är ju ändå bara 5 år så klart hon inte kan resonera logiskt och moget i alla frågor (det kan ju inte jag heller och jag är 28 år hehe). Men jag tror också det finns bra många fler sätt man skada sina barn ”värre” på om man säger så, även om man har goda intentioner. Man kan ha problem med alkohol och tro att man döljer det bra men i själva verket ligger barnen med ont i magen på kvällen för att mamma eller pappa är full där uppe. Eller så kanske man har riktigt usla matvanor som gör att barnen växer upp med näringsbrist eller bara ett glödgande hat mot grönsaker, vatten och frukt. Eller så har man ekonomiska problem som gör att barnen växer upp meden oro över familjens pengar och sen har ångest över pengar hela livet. Ja ni fattar, jag tror att vi oundvikligen ”sabbar” barnen på något sätt. Och även om man inte gör det utan har helt 100% helylle Svensson-familjeliv med total stabilitet och vettiga val så kan det gå åt helvete i alla fall – typ att barnen börjar knarka, supa, blir kriminella eller annat. Som förälder kan du inte säkerställa att barnen kommer växa upp och känna att ”fan min barndom var perfekt och jag är en genomlycklig människa” – för min del handlar det snarare om att göra mitt bästa och alltid ha deras välmående som prio. Sen har alla föräldrar olika tankar om vad som är barnens bästa. En del säger åt barnen att ta det försiktigt och akta sig för att ramla och en del uppmuntrar leken och tänker att så länge man fångar upp fallet sen är det ingen fara.

Hur tror jag sociala medier kommer påverka mina döttrar? 
Jag är dubbel till det men det skulle jag nog vara ändå även om jag inte jobbade med det. Även om föräldrarna inte är ”influencers” är barnen i stor utsträckning på sociala medier. 9 åringar snapchatvloggar, finns på Instagram och kollar Youtube som om det vore Bolibompa när jag var liten. Dagens kids är mer digitala och det är ett faktum. Jag hoppas att min och Paulas ”yrkesmässiga” erfarenhet av sociala medier kan vara positiv för dom. Att dom kan se både fördelar och nackdelar med att vara privat offentligt. Sen ser jag det som en fördel i att jag och Paula kanske är mer insatta i sociala medier och kan se varningsflagg sen när det är dags för barnen i och med våra jobb. Nu är ju folk i vår ålder också online men just eftersom vi jobbar med det tänker jag att vi kanske har lite bättre koll på hur det funkar. Kanske bara är inbillning från min sida men jag tänker att det är lättare för oss att ha koll på våra ungar än någon som själv inte är så insatt. Men det hela är ju så att säga ”time will tell” så om 10 år kanske jag får förbanna mig själv för min dumhet eller så är våra ungar digitala genier. Eller helt ointresserade och läser hellre böcker.

Kommentera

  1. Caroline

    Att barnen inte tar skada av att du har med de i bloggen… Tog inte Molly eller ni som föräldrar minsta skada av att bli anmälda till soc? Även om det inte var så farligt enligt er tydligen kan det ske värre saker.

    1. Majja

      Fast det är ju inte Hugos, Paulas eller Mollys fel att det finns efrerblivna personer som anmäler en person för något som den inte har gjort eller i detta fall personen befann sig inte i närheten av det som hände. FOLK KANSKE borde anmäla rätt person innan man ringer som en idiot och tro sig göra rätt av sig. Detta hade lika gärna kunnat hända dig. Att någon tro sig se dig göra något opassande och anmäla dig men verkliga fallet va det inte ens du. Utan någon säger att de kan vara du. Med detta skrivet vill jag säga att din kommentar var dagens onödigaste. Svartsjuka klär ingen.

    2. Hugo Rosas
      Hugo Rosas

      Molly tog absolut ingen skada – hon är lyckligt ovetande om hela historien. Som förälder tog vi inte skada heller – självklart blir man uppgiven/ledsen av en sådan sak men jag skulle inte säga att vårt föräldraskap blivit skadat. Som jag ser det hade det kunnat hända även om vi valt att inte visa barnen men vara offentliga själva ändå.

    3. Bea

      @Caroline, ett par i min närhet som inte är offentliga på något vis har blivit utsatta för precis samma sak som Paula och Hugo blev, d.v.s. en människa som inte mådde bra ringde och socanmälde dom helt utan grund. Så det kan du nog inte dra in här faktiskt 🙂

×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.