Familjeliv
BröllopFamiljeliv

Hugo & Paula – tidsresan

Fick önskemål på gårdagens inlägg att samla ihop bilder från min och Paulas relation genom åren. Er önskan är min lag men fan vad med bilder det finns alltså. Bra med bloggen att man har allt samlat men det blir ett slukhål av tid också. Har valt ut ett gäng från när till började till nu. Hur många har vart med från start och vem tycker ni ändrats mest av mig och Paula genom åren? Lämna gärna en kommentar!

 

Allt började med Wipe Out inspelning och sen var jag fast, Paula fångade mig på en gång. I början var hon doldis i bloggen men det som inte ändrats är att hon kan sova när som helst hur som helst.

Sen kom dagen Paula kissade på en sticka och jag trodde det var någon febertemometer = fattade ingenting.

Friade den 14 februari 2013.

Sen kom dagen D, när Molly-Elise Rosas gjorde entré.

Sen en dag fick Molly veta att hon inte längre skulle vara ensam herre på täppan i hushållet.

E-når kom till världen och gjorde familjen komplett.

Pulkan började träna på riktigt.

Vi tog nästa vuxenkliv och blev villaägare. 

Nu: dags för nästa steg, bröllop om mindre än en vecka. Nu kör vi familjen Rosas livet ut.

Kommentera

  1. Elin E

    Grattis på er stora dag!! Har följt er sedan ni träffades då jag läste din blogg Hugo redan innan ni träffades. Jag är 24 år och bor med min kille uppe i Umeå. Läser båda era bloggar lika flitigt. Ni inspirerar på många sätt! Ser framemot att se alla bilder från bröllopet sen!!

  2. Kim

    Förlåt men fy faaaaan vad jag har längtat efter dagen ni ska gifta er!!!!! Minns det som igår hur spännande jag tyckte det var när jag ÄNTLIGEN fick veta vem denna Paula var 😀 lycka till med allt! Ni är grymma!

  3. Bea

    Har följt er sen ni blev tillsammans, känner mig nästan obehaglig för att jag tycker om er så mycket! Har varit så kul att följa er resa, från att ha uppfattningen att du kändes ganska oskön till att du vuxit till en fantastisk pappa och världens härligaste person! Tycker verkligen ni förtjänar varandra (100% på ett positivt sätt) och ska bli så kul att se ert bröllop i bloggarna sen 😀

  4. Malin

    Kan ju konstatera att ni bara blivit snyggare med åren, båda två! 😀 Hade också glömt hur unga ni faktiskt var när ni fick Molly.
    Så roligt att titta tillbaka. 🙂 Hoppas er bröllopsdag blir precis så fantastisk som ni tänkt er och jag önskar er all fortsatt lycka! 🙂

  5. Emma W

    Jag började följa dig då du var tillsammans med Paow. Kommer också ihåg att jag såg dig i den rätte för Rosing, vilket år var det? Har alltid fortsätt följa dig och började följa Paula från start. Det känns som att jag stalkar er 😂 alla andra bloggar har jag slutat läsa men ni är så underhållande! Särskilt roligt när ni skriver om samma saker och man får bådas tankar/versioner. Ni är grymma! Och du har utvecklats mest, från en liten pojke till man liksom 😄

  6. Jenny

    Följt sen du gjorde massa challenge och hoppade från Västerbron.

    I utseendet har du förändrats mest, ser mest på dig att du blivit äldre på ett mycket bra sätt. Du har fått från en kille till man.

  7. Nin

    Har följt er sen ni väntade Molly, känns som igår 😉 tack för att vi får följa er och stort lycka till med bröllopet och allt!

  8. Amanda Maria

    Började att följa dig strax innan du drog till Argentina och träffade P. Snacka om att åren går fort och wow vad du har utvecklats. Tack för att vi får följa er! All lycka till er!

  9. Vilma

    Jag började följa dig vinter/våren 2012, för att min dåvarande kille gjorde det. Sen när Paula startade sin blogg så fastnade jag just för att det var så roligt att följa ett par på olika håll. Få samma fast olika perspektiv. Jag tyckte du var rolig i början men kunde bli lite ”kränkt” när jag tyckte du skrev nåt douche-igt för jag tyckte inte det passade dig/kände mig påhoppad 😂 då var du ni unga bloggare som det som ännu yngre tjej var roligt att följa. Nu är det väldigt tydligt att ni/jag är vuxen och det är andra ämnen, men ni har fortfarande det ungdomliga i er (lät som om ni år medelålders hahaha).
    Längtar till erat bröllop, har ju väntat i 5 år!!

  10. Hanna

    Jag kommer också ihåg första bilden (svartvita) och du skrev lite kryptiskt om en ny tjej du träffat i Argentina. Jag tänkte då men herregud, hur ska detta gå? Tjejen pratar ju bara spanska, hehe.

  11. Petra

    Alltså jag blir tårögd över er resa. Så himla fint. Ni är drömmen. Ni två är komplett. Jag känner er inte. Men följt er sen er resa började. Men er kärlek i varann är inte osynlig. 😍 jag hoppas innerligt att vi får ta del av ert bröllop i bilder. All lycka till er!
    #couplegoals❤️

  12. Janni

    Ledsen Hugo, men Paula verkar ju inte ha åldrats en dag och blir dessutom bara snyggare och snyggare med åren.
    Du ligger dock på en god 2:a plats 😊
    Underbara bilder på Er!
    Och tack för en jäkla underhållande blogg.

  13. Natalie

    Åh, jag följde dig sen innan du träffade Paula.. minns när hon började dyka upp på smyg i bloggen, du skrev lite mystiskt om någon P, sen startade hon sin blogg och jag tänkte väl mest bara kolla in för att det var kul. Tack för att vi har fått och får följa er, från början till bröllop,ni verkar vara så omtänksamma om varandra, ett riktigt bra team.

  14. Sara

    Följt er sen ni började träffas! Så fina ihop. Riktiga förebilder.

    Hoppas ni får en underbar och oförglömlig bröllopsdag! <3

  15. Bella

    Också en som följt dig länge (och Paula sedan start såklart) och shit vilken resa ni gjort! Och även du Hugo som person. Du har blivit så oerhört mycket mognare med åren, tycker jag. Sett dig växa in i rollen som en pappa och sambo från den där unga grabben som skrev om fester, tjejer och ’’farliga’’ saker (läs: hoppa från en bro t.ex). Galet vilka steg du gjort. Och tillsammans är du och Paula ett fantastiskt team. Det är så roligt att se! Och att vi läsare fått följa era döttrar också hela vägen är väldigt roligt. Minns när Molly låg i magen, känns inte som så länge sedan men det har ju gått ett tag nu. Hoppas ni får många lyckliga år tillsammans, hejar på er familjen Rosas! 🙂

  16. R

    Följt från början, minns när Paula startade sin blogg, och den där svartvita bilden på er 😍 Det är så fint att ni är en familj och snart gifta❤️ All lycka till er ni är gjorda för varandra det ser man 😭😍

  17. Amanda b

    Den där svartvita bilden minns jag! Har följt dig mååånga år. Och någon video där Paula fastnat i någon kökslucka eller något.. så kul att få följa er resa! ❤️

  18. Amanda

    Först gången jag kommenterar men jag har följt er sen eran först tid. Åh jävlar vad Paula är bra för dig! Och jävlar vad hon blir snyggare med åren! All lycka till er och all kärlek!

Visa alla 24 kommentarer
FamiljelivTankar

Sista helgen som ogift

Och passande nog är den helgen dessutom ”Paula-fri”. Jag och tjejerna har PF med andra ord. Blev halvt skräckslagen när jag såg storys på hur Paulas helg började och ber en stilla bön att hon kommer hem igen utan skador och utan att ha blivit bortgift till någon annan. Paula-fritt innebär lite lösare rutiner för resten av familjen (glömde tandborstningen igår och idag blev det sushi-lunch) men en hel del bus och lek. Dagen spenderades på lekland. Älskar lekland. Tror det är Guds gåva till föräldrar. Barnen blir svinglada, du kan leka själv eller vara mer iakttagande och se hur barnen går loss, underhållningen är konstant och efteråt är dom helt slut och har inget emot att varva ner hemma och bara chilla. Enda minuset är väl att det kostar en del men för min del är det värt varenda krona.

Om exakt en vecka vid den här tiden är jag en gift man. Känns vuxet. Nästan mer vuxet än att bli pappa men det kanske är för att jag mentalt fortfarande var ett barn när jag blev pappa? 😅 Det känns att det drar ihop sig. Typ allt är spikat och fixat och det är bara småpill kvar, det vill säga uppfräschning av mig och Paula. Sen är vi ready to rumble. Jag känner mig lite nervös inför nästa helg. Kommer jag grina från första stund? Kommer gästerna ha kul? Kommer vi kunna vara ”in the moment” och bara slappna av?
Kommer jag äntligen få se Paula naken för första gången? Mycket tankar i huvudet.

Det känns inte som att livet kommer ändras så mycket efter nästa helg dock. Vi lever ju ihop, har barn och allt det där. Ni som också gift er så här ”sent” i livspusslet – tycker ni något ändrades efter den stora dagen? Eller är det bara mer praktiskt med samma efternamn och rent juridiskt? Berätta gärna! 

Här var vi lite färskare i familjesammanhang 

Kommentera

  1. Sandra

    Hej! Vi gifte oss också ”sent”, vi hade varit tillsammans i 6år och hade barn. Kändes fint att vi trots småbarnslivet ville välja varandra för all framtid och ja det blir skillnad, grädden på moset att vi alla i familjen hörde ihop på ett starkare sätt. Stort grattis till er

  2. Mikaela

    Wow vilken resa ni har gjort tillsammans!Utvecklats och ni båda två är snyggare än någonsin.Tror du utvecklats mest.Jag såg dig första gången när du va med i ”Den rätte för Rosing” och har följt dig och Paula sedan ni väntade Molly.Hoppas att ni kommer att dela med er av bröllopsbilder.Tror ni kommer att vara ett magiskt vackert brudpar.All lycka till er!

  3. Josephine

    Vi gifte oss i juli förra året. Hade under våra 6 år tillsammans fått 1 barn som hunnit bli 4 år och flyttat till större. För oss har det bara varit fördelar. Bland det bästa för mig som student utan några egna tillgångar har väll varit det juridiska, trygghet utifall någonting skulle hända, alltså bil, bostad, försäkringar osv. Men det bästa har helt klart varit att få kalla honom min man, och att vi nu hör ihop på ett helt annat emotionellt sätt. Några fördelar med lika efternamn har jag inte märkt av än, förutom att det känns så himla bra att vi utåt sätt hör ihop =)

  4. Mikaela

    Vi gifte oss efter 11 år tillsammans, en 3-åring och gravid i 7:e månaden med nr 2 🙂 det som förändrades var att vi presenterar oss som man och fru (känns väldigt vuxet) och att vi nu har samma namn allihopa (underbar känsla) 😍 annars som du skriver, ingen större förändring eftersom vi redan levt så länge tillsammans.

  5. Ullis

    Nu tycker ju inte jag att ni gifter er sent i livspusslet😊 Jag och min man gifte oss efter 17 år och har i år varit gifta i 11 år😍 Känslan var ju att få säga min Man och inte sambo. Kan än idag tycka det är en häftig känsla att säga min Man😊

  6. Strongmama

    haha PF – Kul att vara med tjejerna själv. 🙂
    Det är stort, att ni ska gifta er. Tror ändå det alltid känns lite annorlunda när man är gift, lite mer på riktigt, lite mer äkta, lite mer allvarligt och vuxet.

  7. Madeleine

    För mig och min man levde vi i egna lägenheter innan vi gifte oss. Vi köpte oss en bostadsrätt och valde att flytta in i den tillsammans dagen efter bröllopsnatten. Blev extrem stor skillnad i livet och man fick ju verkligen smaka på hur det gifta livet är. Men att man bor tillsammans och har barn sedan väljer att gifta sig är nog inte någon stor skillnad i vardagen.

  8. Nathalie

    Jag och min man firar 6 år tillsammans nu den 5:e september och vi gifte oss i maj tidigare i år. Jag tyckte inte det blev någon skillnad när vi gifte oss eftersom att vi redan har bott ihop i ett par år och vet vart vi har varandra och väntar vårt första barn tillsammans i slutet av månaden. Enda skillnaden blev det juridiska och att jag tog hans efternamn men känns som man blir mer av en familj nu som gifta än när vi bara var sambos och förlovade :).

  9. Louise

    Jag och min man hade varit tillsammans 6 år när vi gifte oss (firade 10 år ihop i år) och jag tycker inte att det blev någon skillnad direkt. Jag la till hans efternamn. Vi hade redan ett stabilt förhållande och visste vart vi hade varandra, men kändes fint att få ett ”papper” på det också, och att få fira kärleken med familj och vänner 🙂

  10. Sandra

    Haha! Se Paula naken? Har du inte gjort det innan? Skämt åsido. Hoppas er dag blir precis som ni har tänkt er, helt magisk och fylld med kärlek.

Visa alla 12 kommentarer
Dagens frågaFamiljeliv

Är det OK att låta barnen dela rum?

”Hej hugo har en fråga jag skulle uppskatta om du tog upp i ett inlägg! Delar Molly & Leonore rum? Eller har dom varsitt?
Hur tänker du allmänt kring att syskon delar rum? Jag & min sambo bor i ett nybyggt hus med våran 1 åring.. Vi väntar tillökning till vintern men har bara 3 rum i vårat hus, så planen är ju att barnen ska få dela rum. Då vi redan lagt massor av pengar på detta hus och allt som hörtill så känner jag inte att ekonomin tillåter att vi bygger ut på ett braaa tag. Är det Ok att låta barnen dela rum? ( rummet är så pass rymligt så dom inte behöver trängas). Och hur länge tycker du barnen kan dela rum? Tacksam för svar och dina tankar kring det hela då jag tycker du brukar ha vettiga åsikter & tankar.
Mvh Lina”

Molly och Leonore har två rum dom delar på i dagsläget. Dels har dom lekrummet uppe vid vardagsrummet och sen har dom ett sovrum nere i källaren bredvid mitt och Paulas rum. Vi funderade på om dom skulle ha varsitt rum först men kom fram till den här lösningen och är väldigt nöjda med den. Dom får en trygghet i att sova tillsammans och när dom leker gör dom ju det typ alltid ihop ändå så. Känns också bra med att lekrummet ligger uppe vid vardagsrummet/köket där vi hänger mest. Finns ju inte en chans att dom skulle knata ner till källaren och leka utan att skrika MAMMA PAPPA med 3 sekunders intervaller annars. I dagsläget har vi ett gästrum på övervåningen också så jag tänker att det kommer lösa sig med rummen längre fram. Antingen får den ena ta lekrummet och så gör vi det till sovrum och så får den andra ha kvar rummet i källaren. Eller så flyttar vi ner gästrummet i källaren så har barnen sina sovrum där uppe. Eller så flyttar jag och Paula upp i lekrummet och så får barnen ha källaren för sig själva. Men det känns som att det ligger rätt långt fram så jag är inte bekymrad helt enkelt =) I dagsläget ligger dom ofta och sover i samma våning i sängen och har överlag rätt kul med varandra. Bra att ta tillvara på så länge det varar!

Självklart är det OK att låta barnen dela rum. Jag tycker inte du behöver känna nån press över att barnen får dela rum. Tror inte dom kommer få men för livet av att behöva dela rum med sitt syskon, det är snarare bra att dom får lära sig samsas, dela med sig och allt det där. Tänk förr i tiden när man bodde en hel familj i ett rum liksom. Jag tänker att det egentligen tidigast blir ett eventuellt problem när dom kommer upp rätt mycket i ålder och vill ha vänner som ska sova över/börjar vilja ta hem pojk/flickvän osv. Så om ni kan bygga ut inom 10-12 år kanske det är nice för dom men samtidigt inte ett måste heller. Med tanke på att du skriver att rummet är så rymligt att dom inte behöver trängas kanske ni kan ”dela av” det med någon bokhylla eller så längre fram också. Men ja, stressa inte upp dig över det helt enkelt. Tillökningen (grattis!) kommer säkert sova mer er kommande år och 1åringen håller sig säkert också till er om nätterna om era barn påminner om våra. Sen kommer dom vara så tighta i åldern att dom säkert har kul ihop och vill vara nära varandra.

Vad säger ni andra – delar era barn rum eller kör ni eget till alla familjens medlemmar? 

Kommentera

  1. Emma

    Våra barn delar också rum, den stora fyller 4 strax och den lilla är 2,5 år. Det funkar kanon, dock kommer båda barnen in till oss (eller mig då mannen jobbar natt) varje natt. Men det är bara mysigt. Dom ska dock få varsit rum när vi flyttar från vår 3:a till hus. Men jag kan tänka mig att dom kommer vilja sova tillsammans i början ändå 😊

  2. Anna

    Våra barn har varsitt rum och ett lekrum. Tycker det är smidigast men det är för att vi har ett stort hus. Skönt att de har sin space när dem behöver det men ändå ett gemensamt rum också för lek o bus.

  3. Therese

    Vi har två barn, 4 och 2 år. När minsta va bebis sov hon hos oss och äldsta i eget rum. Efter att båda va sjuka i vintras och sov tillsammans med oss i vår säng så har dom sovit med oss fram tills för någon dag sedan. Nu har vi en våningssäng, en som är 120 bred på undre bädden och 90cm uppe. Och dom vill sova tillsammans i den större. Somnar den ena tidigare än den andra så frågar dom alltid efter varandra och vill sova tillsammans.
    Jag tänker som Hugo, att dom kan ha behov av varsitt rum när dom blir äldre, men det är många år kvar tills dess. 🙂

  4. Carro

    Mina barn ska först nu få egna rum, 9 och 12 år gamla. De har haft en enorm trygghet av varandras närhet (båda lite mörkrädda osv). Deras nuvarande rum har vi tidigare delat av med draperi för att man ska kunna stänga om sig. Har funkat fint hittills. För framför allt små barn är närheten till föräldrar och syskon jätteviktigt. Tycker vi har bråttom i Norden att få in barnen i eget rum. De flesta små barn är inte intresserade av att vara själva, då de behöver känna närheten till anknytningspersonerna. Och visst kan det finnas små barn som somnar själva i eget rum från start, men om en bebis inte kan eller vill det så är det inget konstigt.

  5. Annica

    Mina tre barn (5, 4 och 2 år gamla) delar rum alla tre. Och detta har de gjort sedan de föddes typ. Eller ja, de har bott ungefär halvåret inne i vårt rum när de var nyfödda (den äldsta i ett år). Men de får alltid komma över till oss på natten om de vill och oftast vaknar vi upp på morgonen med minst två flickor i sängen. Helt underbart!

  6. Elin

    Våra barn , fem och tre, delar rum och har gjort sedan start. När killen kom hmboddenvi i en tvåa , nu bor vi stort och det finns utrymme för att ha egna rum om man vill det, men ingen av dom har ena frågat. Så skönt att ha alla leksaker i ett rum och som Hugo skrev, att dom får lära sig samsas 🙂

  7. Sanna

    Jag har bara ett barn hittills, så här hemma har dottern som fyller 11 år snart eget rum. Det är något jag själv alltid har haft också som ensam tjej ibland syskonen. Jag drömmer dock om fler barn men har inte mött den rätte än, så när det väl blir aktuellt lär dottern troligtvis vara i tonåren. Det gör att det troligtvis inte kommer vara så aktuellt att vilja dela rum.

    Hade jag dock haft två eller fler barn i jämngammal ålder så hade det helt klart varit ett alternativ att dela rum.

  8. J

    Mina barns sovvanor är så olika så vi måste ha dem i olika rum. Önskar de kunde sova i en våningsäng och ha det andra rummet som lekrum. Vi försökte få dem att sova i samma rum men en kväll hörde vi oväsen från deras sovrum, då stod lillsyrran och sågade (leksaksmotorsåg med ljud) på storsyrran som försökte sova. Då gav vi upp! 😄

  9. malin

    Hej !

    Jag delade rum med min syster fram till att jag var 15 âr, min syster 11, för att vi helt enkelt inte hade flera rum i huset sâ ingen av oss funderade nâgonsin pâ det ! Nu har jag själv 5 barn och de har alla egna rum,för att vi râkar ha sâ mânga. Kanske vill de dela längre fram och dâ fâr de göra det !

  10. Sara

    Jag har två barn och de har varsitt rum, med en dörröppning mellan rummen. De drar med sig leksakerna in i varandras rum och leker mest tillsammans.

    Jag och min lillasyster delade rum när vi var små. Vi fick egna rum året jag fyllde 6 eller 7 😊

  11. Agnes

    Jag delade rum med min bror fram tills jag var 10 tror jag, gick jättebra och vi ville alltid hänga med varandra ändå så det var bara roligt. Alla känner bäst själva när det är dags för separata sovrum tycker jag. 🙂

Visa alla 13 kommentarer
Familjeliv

På tal om trots

Vi snackade ju lite om trots häromveckan och min inställning kvarstår att det är ”skitjobbigt men nödvändigt” och något man bara får deala med. Men tänkte fråga er om era bästa tips/råd när det kommer just till att deala med det.

Jag vet inte om det är trots egentligen men snacket har verkligen lossnat för Leonore under sommaren och med det har också det mest använda ordet tagit plats i vardagssnacket: nej. Spelar typ ingen roll vad man frågar henne, hon börjar ändå med ”nej”.
– Vill du ha glass? NEJ
– Vill du rita? NEJ
– Vill du gå ut? NEJ
– Vill du gå in? NEJ
Sen efter lite betänketid ändras svaret någorlunda (glass är alltid ja) men det där nejet alltså. Funkar bäst med tvärtommetoden också när man vill att hon ska göra något – säger man ”kan du sitta ner” ska hon upp och springa och om man säger ”kom hit” så ska hon sitta ner istället och inte alls komma 😂 Mycket vilja i den lilla kroppen nu. Oftast kan man ju hantera det men ibland vill man slita av sig håret när det tjatas om något man sagt nej till eller när det vägras göra saker. Hur har ni hanterat den här perioden? Kom gärna med era bästa tips på hur man lyckas vara pedagogisk när man helst vill säga ”skit i det då” och gå och lägga sig själv för att låta henne härja på bäst hon vill. 

Kommentera

  1. Julia

    På förskolan jag arbetat på ger vi ofta en tvåvalsfråga, om barnet tex ska klä på sig kan man fråga ”vill du ha den röda eller den gula tröjan på dig?”, det är lättare för barnet att greppa än om man frågar vilken töja hen vill ha på sig. Om barnet inte har något alternativ säger vi bara ”nu ska vi göra si” eller ”om en liten stund ska vi göra så”.

    1. e

      Oj det skulle bli för mkt att tänka på för min dotter som är sen i talet samt har språkstörning. Enklare att bara bestämma en att itne ha ett val utan bara ta fram en tröja. Blir för mkt velande och gnäll annars.

  2. Laura

    Ett tips är att om du vill att nåt blir gjort med barnen tex bara, äta m.m så ska du inte säga vill du för då ger du barnet ett val utan säg om en stund ska vi göra detta .. ibland gillar inte heller barn för många frågor eller alternativ tex om du ska läsa sagor på kvällen så är det bättre ta fram tex 3 st böcker och säga vilken av dessa ska vi läsa idag istället för att låta de välja mellan en hel hög böcker då blir det jobbigt för dom

  3. Malin

    När jag märkte att min son som nu blir 3 kom in i den perioden då slutade jag fråga utan sa tex nu ska du bada eller nu äter vi glass… och han har äntligen efter 1 år börjat följa med på de nu trotsar han bara när vi säger nej åt saker han vill göra just nu.

  4. Kajjan

    Brukar köra med omvänd psykologi. Typ ”jag tror inte du kan sätta på dig skorna” ”du kan inte sitta på stolen” osv. Sämsta är att ge dem alternativ 😂

  5. Jenny

    Många barn säger nej först för att få mer betänketid för att kunna fundera över sitt svar så det svarar ”rätt”. Då byts oftast nejet till ett ja.

  6. Frida

    Ironman har precis ägt rum i Kalmar och det fick mig att tänka på dig. Du gillar ju utmaningar. Är inte det något för dig?

  7. Linn

    Försöker göra så att dom känner att dom är empowered. Typ ska vi göra A eller B, ska vi ta på oss byxorna eller tröjan först? Går heller inte att svara nej på 😁

  8. Therese

    Jag är ingen expert, men har en 2-åring som allt som oftast vill göra tvärt emot det man säger, så oftast, om man vill att hon ska göra någonting och hon sagt nej ett par gånger så brukar vi säga ”du får inte ta på dig blöjan” tex på ett lekfullt vis, och eftersom vi då sagt att hon inte får, så ska hon absolut göra det. Funkar i 9 fall av 10. Annars är det väl mest att slita sitt hår, andas i fyrkant o låsa in sig i badrummet någon minut o räkna till tio. Finns nog ingenting som är så psykiskt påfrestande ibland som allt detta testande från dom små liven. Andas, andas och va medveten om att det bara är för en ganska kort period i livet det är såhär.

Visa alla 10 kommentarer
Familjeliv

Lördagsfin

Igår blev det som sagt lite kvalitetstid med tjejerna och tvätten på förmiddagen och på eftermiddagen byttes jag och Paula av så körde jag träning och lite andra ärenden. Kom hem lagom till att Paula och tjejerna var klara med en plåtning/filmning som vår bröllopsfotograf Lars roddade med. Hann gå igenom lite planering inför bröllopet också innan vi tog helg med standardmåltiden på fredagar – tacos. Vet att vi nog är väldigt originella på den punkten men vi har infört den traditionen att på fredagar kör vi tacos och fredagsmys. Om ni blir inspirerade av vårt nytänk får ni gärna haka på den traditionen. Om ni vill krydda till det lite extra kan ni se till att ha guacamole också.
Idag: har vi tagit det lugnt på hemmaplan på förmiddagen. Jag hakade på Molly och Leonore ut i skogen med varsin hink för att plocka lite kottar, stenar och annat som ska vara kul att måla på. Sen tog Paula över pysslandet med själva målandet så drog jag och tränade. Kvällen = 50årsfest och jag har gjort mig lite extra fin med nya smycken:

Kom ihåg: skönhet kommer inifrån.

Kommentera

Familjeliv

Uppfostran och trots

Någon av er ville att jag skulle skriva lite mer om uppfostran och mina tankar om exempelvis trots. Jag har aldrig läst någon bok om föräldraskap eller uppfostran och jag har inga mallar jag utgår från i föräldraskapet. Jag tänker inte så mycket kring hur man ska uppfostra på bästa sätt utan för mig är målet att barnen ska bli hyfsade människor som funkar i samhället. Men om man tar några punkter om hur jag tänker:

  • Jag tycker det är viktigt att barnen får höra nej då och då och inte får allt dom pekar på. Våra barn har helt andra förutsättningar än vad jag och Paula hade som barn och skulle nog kunna bli riktigt odrägliga om vi inte begränsade rätt mycket. Lek, skoj och kärlek tycker jag dom kan få obegränsat av men när det kommer till prylar så vill jag inte köpa berg med grejer som dom har roligt med i 3 sekunder.
  • Trots är skitjobbigt men nödvändigt tänker jag. I stunden kanske jag inte är superpedagogisk och vill helst lägga upp en annons på Blocket när barnen trotsar men sen tänker jag att det är 1. övergående 2. viktigt att dom trotsar och inte bara flyter med hela tiden. Det är bara att bita ihop och tänka lyckliga tankar =)
  • Kanske hade jag inte tänkt så mycket på det om jag inte vore ”flickpappa” men det känns viktigt att lära dom att säga ifrån, ta plats och ta för sig i livet. Jag uppmuntrar dom rätt mycket till ”tuff” lek där dom får härja och kan tycka det är rätt bra om dom bråkar lite.
  • Jag vill få in rörelseglädje tidigt i livet så det är naturligt för dom att röra sig och använda sina kroppar. Inte genom tvång till olika aktiviteter (det tror jag kan göra motsatsen) men genom att vara med i leken, vara aktiv själv och uppmuntra när dom hittar egna aktiviteter dom vill satsa på.
  • Samtidigt tycker jag inte det är dåligt med slötid vid iPaden. Vet att många har nolltolerans för skärmar rätt länge men eftersom våra barn är riktiga vildar som rör sig massor samt läser och pysslar också så tycker jag att iPad/film/barn-tv är helt okej en stund varje dag.
  • Godis, glass och annat gott ska begränsas till helger/speciella tillfällen och inte vara en del av vardagen. På sommaren är det slappare dock och då kan det bli glass varje dag. Men ni hajar, jag är inte den som slänger åt dom en kexchoklad varje gång man är i affären.

För framtiden tänker jag att det är viktigt att dom får lära sig kämpa lite på egen hand också och inte får allt serverat på silverfat. Vi spar pengar till dom men jag kommer inte säga ”varsegod gör vad du vill” när dom är 18 år och se hur pengarna går upp i rök på Ibiza eller något. Dom pengarna är till för en ingång på bostadsmarknaden, körkort, starta eget företag eller liknande. Det ska gå till något bra och inte vara festcash. Klart dom kommer vilja dra iväg och festa också men då får dom jobba ihop dom pengarna på egen hand tänker jag. Tycker också det är självklart att dom ska hjälpa till hemma ju större dom blir och att det inte nödvändigtvis ska vara förenat med att få pengar av oss – som en del av hushållet ska dom lära sig tvätta, laga mat, städa, klippa gräs, tanka bilen osv. När dom väl flyttar hemifrån ska dom kunna klara av ett hushåll helt enkelt. Sen vill jag uppmuntra deras driv, vad det nu blir. Om det är att vara pluggis och gå all in för studier på Universitet så kommer jag glida runt i collagetröjor med skolans logga och lära mig allt om skolan – om det är att satsa på idrott så kommer jag stå och frysa på sidan av hur tidigt på morgonen det än är och om det är att satsa på företagande kommer jag gladeligen finnas med på sidan om och ge tips och råd. Det viktiga är inte att dom gör någon viss grej jag vill att dom gör men jag vill att dom ska hitta ett driv helt enkelt.

När jag tänker tillbaka på min barndom så är det som gör sig påmint hur mycket mina föräldrar ställde upp för mig och mina bröder och det är det viktigaste jag tar med mig i mitt föräldraskap. Att alltid finnas där när dom behöver mig och intressera mig för det dom brinner för. Jag vill kunna hjälpa dom med rätt verktyg för att ta sig dit dom vill och att dom ska känna att dom alltid kan höra av sig till mamma och pappa för uppbackning när det krisar. Jag vill att dom ska ha det tryggt och bra men samtidigt få kämpa lite för det dom vill ha. Sen tycker jag såklart det är viktigt att dom är schysta medmänniskor som ställer upp (utan att låta sig bli utnyttjade för den sakens skull).

Hur tänker ni kring uppfostran och föräldraskap? 

 

Kommentera

  1. Sara

    Detta är första gången jag någonsin kommenterar på en blogg, men har följt dig i många år och känner att detta kan vara bland det klokaste du skrivit. Mest för att jag känner igen mig så mycket.
    Innan jag fick barn hade jag en idé om hur jag ville bli som förälder. Kände mycket press ifrån samhället om att vara ”den perfekta mamman” som hade struktur och regler. Inge socker, ingen tv. Bara hälsosam mat. Osv osv.
    Sen kom min son och inget blev som jag tänkt mig. Så fort han lärde sig gå satt han inte still en sekund. Jag försökte aktivera honom så gott det gick men sedan kickar vardagen in. Det ska hinnas diskas, städas och gud vet vad. När min man jobbade var det i princip omöjligt att få något gjort. Till slut smög sig tvn in. Han fick en förkärlek för Bamse och Pippi och någonstans bland alla skuldkänslor så blev jag lättad. Jag hann mer, han var glad och happy baby = happy mommy.
    Jag tror på att man gör så gott man kan med de förutsättningar man har. Man ska aldrig begränsa sina barn utifrån ens egna tankar och idéer.
    Tack för ett sunt perspektiv och ett bra inlägg, jag tycker för övrigt du och Paula är helt fantastiska och verkar göra ett superbra jobb med era barn.
    En eloge 🙏🏻

  2. Laura

    Angående iPad skiter jag i vad andra säger om det. Jag och mina barn har varit ute hela sommaren varje dag minst 5 timmar om dagen och varit aktiva så om mina barn vill sitta med iPad nån/några timmar innan eller efter för jag ska städa eller laga mat eller tvätta så får de det . Sen kollar vi barnfilm ihop på kvällen. Stå på dig hugo. Vi alla vet vad som är bäst och funkar bäst för våra barn .

  3. -Jenny-

    Jag känner mest att du är så himla bra med sunda värderingar och fötterna på jorden och att du verkligen kan skriva. Och så känner jag att jag gärna kommenterar din blogg eftersom du är den enda killbloggen jag läser och det är uppfriskande att få höra ett annat perspektiv. Men nu ska jag in och ge lite kärlek till din blivande fru för hon verkar precis lika härlig som du är!

Visa alla 7 kommentarer
FamiljelivTankar

Barnens integritet

”Jag är intresserad att veta hur du ser på dina barns integritet. Hur social medier kommer påverka M&L i både negativ och positiv riktning? Vad tror Du?” 

Den här frågan dyker upp lite då och då och den är lika lätt och svår på samma gång.

Jag tänker att så länge barnen känner att det är okej att vara med så är dom med. Om Molly (och sen Leo såklart) säger att hon inte vill vara med på kort eller film så kommer jag respektera det. Tills den dagen bedömer jag det lite som att dom är barn och det sättet dom syns på är inte saker som blottar dem på ett sätt jag upplever som skadligt. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för något jag tror kommer påverka dom negativt. Om jag trodde att dom for illa av att vara med skulle jag naturligtvis inte ha med dom. Jag skulle aldrig fortsätta ha med dom i bloggen om det till exempel fanns en hotbild mot dom eller mig eller om dom uttryckte till oss eller någon i deras närhet att dom inte tycker om det.
-Men hur ska du veta om dom tar skada av det, kan verkligen Molly bedöma vad som är OK för henne.
Nej det kan jag såklart inte veta och Molly är ju ändå bara 5 år så klart hon inte kan resonera logiskt och moget i alla frågor (det kan ju inte jag heller och jag är 28 år hehe). Men jag tror också det finns bra många fler sätt man skada sina barn ”värre” på om man säger så, även om man har goda intentioner. Man kan ha problem med alkohol och tro att man döljer det bra men i själva verket ligger barnen med ont i magen på kvällen för att mamma eller pappa är full där uppe. Eller så kanske man har riktigt usla matvanor som gör att barnen växer upp med näringsbrist eller bara ett glödgande hat mot grönsaker, vatten och frukt. Eller så har man ekonomiska problem som gör att barnen växer upp meden oro över familjens pengar och sen har ångest över pengar hela livet. Ja ni fattar, jag tror att vi oundvikligen ”sabbar” barnen på något sätt. Och även om man inte gör det utan har helt 100% helylle Svensson-familjeliv med total stabilitet och vettiga val så kan det gå åt helvete i alla fall – typ att barnen börjar knarka, supa, blir kriminella eller annat. Som förälder kan du inte säkerställa att barnen kommer växa upp och känna att ”fan min barndom var perfekt och jag är en genomlycklig människa” – för min del handlar det snarare om att göra mitt bästa och alltid ha deras välmående som prio. Sen har alla föräldrar olika tankar om vad som är barnens bästa. En del säger åt barnen att ta det försiktigt och akta sig för att ramla och en del uppmuntrar leken och tänker att så länge man fångar upp fallet sen är det ingen fara.

Hur tror jag sociala medier kommer påverka mina döttrar? 
Jag är dubbel till det men det skulle jag nog vara ändå även om jag inte jobbade med det. Även om föräldrarna inte är ”influencers” är barnen i stor utsträckning på sociala medier. 9 åringar snapchatvloggar, finns på Instagram och kollar Youtube som om det vore Bolibompa när jag var liten. Dagens kids är mer digitala och det är ett faktum. Jag hoppas att min och Paulas ”yrkesmässiga” erfarenhet av sociala medier kan vara positiv för dom. Att dom kan se både fördelar och nackdelar med att vara privat offentligt. Sen ser jag det som en fördel i att jag och Paula kanske är mer insatta i sociala medier och kan se varningsflagg sen när det är dags för barnen i och med våra jobb. Nu är ju folk i vår ålder också online men just eftersom vi jobbar med det tänker jag att vi kanske har lite bättre koll på hur det funkar. Kanske bara är inbillning från min sida men jag tänker att det är lättare för oss att ha koll på våra ungar än någon som själv inte är så insatt. Men det hela är ju så att säga ”time will tell” så om 10 år kanske jag får förbanna mig själv för min dumhet eller så är våra ungar digitala genier. Eller helt ointresserade och läser hellre böcker.

Kommentera

  1. Caroline

    Att barnen inte tar skada av att du har med de i bloggen… Tog inte Molly eller ni som föräldrar minsta skada av att bli anmälda till soc? Även om det inte var så farligt enligt er tydligen kan det ske värre saker.

    1. Majja

      Fast det är ju inte Hugos, Paulas eller Mollys fel att det finns efrerblivna personer som anmäler en person för något som den inte har gjort eller i detta fall personen befann sig inte i närheten av det som hände. FOLK KANSKE borde anmäla rätt person innan man ringer som en idiot och tro sig göra rätt av sig. Detta hade lika gärna kunnat hända dig. Att någon tro sig se dig göra något opassande och anmäla dig men verkliga fallet va det inte ens du. Utan någon säger att de kan vara du. Med detta skrivet vill jag säga att din kommentar var dagens onödigaste. Svartsjuka klär ingen.

    2. Hugo Rosas
      Hugo Rosas

      Molly tog absolut ingen skada – hon är lyckligt ovetande om hela historien. Som förälder tog vi inte skada heller – självklart blir man uppgiven/ledsen av en sådan sak men jag skulle inte säga att vårt föräldraskap blivit skadat. Som jag ser det hade det kunnat hända även om vi valt att inte visa barnen men vara offentliga själva ändå.

    3. Bea

      @Caroline, ett par i min närhet som inte är offentliga på något vis har blivit utsatta för precis samma sak som Paula och Hugo blev, d.v.s. en människa som inte mådde bra ringde och socanmälde dom helt utan grund. Så det kan du nog inte dra in här faktiskt 🙂

Familjeliv

Aktivera barnen på semestern

Vilka är dina topp bästa aktivera-barnen tips inför slutetappen av semestern?

Jag kan tänka mig att det är svårare att aktivera lite större barn som närmar sig tonåren och helst sitter med iPaden. Men såna barn har jag inte så jag kan bara utgå från mig helt enkelt. För oss är det inte särskilt svårt att aktivera barnen – dom rör sig gärna på egen hand och oftare tänker vi kanske ”men lugna ner dig” istället för ”hur ska vi få henne att komma ut och röra sig” 😂 Men med det sagt så skapar ju värmen också sina utmaningar – tror alla blir rätt slaka av den, inte minst barnen.

Hur jag tänker för att aktivera barnen är först och främst ”barn gör inte som du säger, barn gör som du gör”. Om du sitter i en solstol och gormar om att barnen ska ut och springa kommer dom antagligen inte lyssna. Om du själv är ute och rör dig kommer dom haka på. Så mitt främsta tips är att tänka på hur du ska aktivera dig själv så kommer du få barnen på köpet. Dom blir oftast nyfikna och vill hänga på i det du gör. Jag och Paula är båda aktiva och barnen vet att en naturlig del av vår dag är att både mamma och pappa ger sig iväg/ut för att röra på sig på egen hand och sen resten av tiden är vi med barnen och försöker hitta på saker. Jag tror inte heller på att muta barnen till att vara aktiva, tror inte det skapar rörelseglädje utan snarare att det blir ett tvång typ. Jag glömmer aldrig hur förvånad och glad jag blev när Molly själv ville följa med mig ut och springa i vintras. Trots att det innebar uppstigning tidigt och brutal kyla. Det blev inte lika lång tur som jag skulle sprungit själv men den glädjen och stoltheten jag kände över att hon själv ville med gjorde att det var mitt livs bästa löprunda.

Jag tänker överlag att det inte är hela världen om barnen sitter med iPaden en stund varje dag. Kanske är det för att våra ungar är vildar så jag oroar mig aldrig för att dom ”bara sitter” utan välkomnar den lilla stunden med nedvarvning. Så jag tänker att man som förälder inte heller ska fokusera för mycket på om barnen sitter inne vid datorn/tv:n/iPad någon timme varje dag utan gör nån utflykt (behöver inte vara ambitiöst, kan vara att gå ner till parken och fika) så kommer dom ha rört sig.

Lite konkreta tips då: 

  • Var aktiv själv
  • Lek med barnen ute, spela fotboll, gör en hinderbana, gå ut på en promenad med cyklarna
  • Köp en studsmatta om du inte har en
  • Flytta ut vardagsrummet om du bor i hus, om du själv hänger ute kommer barnen snart komma och klänga på dig
  • Dra på utflykter hela familjen, på stranden finns det inte skitmycket att göra som inte är aktivt
  • Bada funkar alltid – dra till stranden, ta med lite strandprylar och häng där hela dagen
  • Dåligt väder? Åk på lekland, garanterat röj och garanterad trötthet efteråt
  • Geara upp med sparkcyklar och cyklar och dra ut på promenader
  • Tänk inte så mycket på att dom ska röra sig utan tänk mer bara att ni ska ut och ha det trevligt, rörelsen kommer på köpet

Har ni andra några bra tips?

Kommentera

  1. Zandra

    Vi har en baksida som är skugga på morgon/förmiddag, då äter vi oftast frukost ute & leker i sandlådan & lilla barn poolen, när solen kommer fram vid middag, går vi fanatiskt in. Sen ut på eftermiddag/kväll igen. Har svårt för att vara ute när solen står som högst!
    Självklart går vi till utomhusbadet som ligger nära & lång grunda strander dom dagar vi orkar!

  2. Tamy

    En massa grymma tips från dig (och från läsare/följare), nu ska bara jag och mannen jobba på att skaffa de där små liven även 🙂 😉

    1. Tovatuva

      Ja det är jättebra att slösa på vatten i tider som dessa… 😉 men jag håller med dig, det ÄR kul. Men vi avstår från slösa-vatten-bara-för-skojsskull-aktiviteter den här sommaren. Kan bero på att jag bor på ett ställe där det för tredje året i rad råder bevattningsförbud pga mycket låg vattennivå….

Visa alla 8 kommentarer
FamiljelivResorSamarbete

Vår första familjesemester

I samarbete med TUI

Eftersom Paula har gjort en summering av Gran Canaria som skulle kunna likna ett resereportage i tidningen Vagabond så finns det inte svinmycket för mig att tillföra (ni hittar inlägget HÄR).

Jag kan väl bara konstatera att jag fått mina fördomar kring Gran Canaria krossade. Vi har ändå rest en del och denna resa hamnar högt upp på min lista. Mest för klimatet och enkelheten som är guld med barnen.

Taxi kostar en fjärdedel mot vad det kostar i Sverige. Alla taxibilar hade barnstolar.

Man kan hitta på saker på dagen utan att behöva trycka 14 resorb (tillskillnad från i Sverige senaste veckorna hehe). Nu är det Alicante som gäller och jag vet vad som väntar. Man leker inte ens med tanken att man ska göra en dagsutflykt som inte innefattar bada och vatten.

Själva hotellet vi bodde på kan jag också rekommendera. Bra service, god mat, stort och mycket aktiviteter (både för barn och vuxna). Beach volleyboll och vattenpolo var det jag fastnade för. Sedan hade dom vattengympa, boule, pilkastning, fyspass, yoga etc. För barnen var det Riu kids club, barndisco och på dagarna la dom ut mattor på poolen som egentligen alla fick springa på, jag har aldrig sett Molly så lycklig. Haha.

I alla resor finns det så klart alltid saker som kunde vara bättre. Från min sida så rekommenderar jag att man kollar upp vart hotellet ligger innan man åker. Risken är som sagt stor att man hamnar i bergen och det är kanske inte optimalt om man har småbarn eller att man själv inte gillar att röra på sig. Vi älskade det dock. The view var magisk och uppförsbackarna räddade min träning för veckan. Flygresan är ganska lång, så var väl förberedda. Själv hade jag glömt att ladda ena iPaden. Allt går ju, men sista två timmarna var lite som att gå med för små skor. Det går bra i början men helvete vad ont det gör efter ett tag 😂

Sist men inte minst, om ni också vill boka en resa med TUI kan ni använda rabattkoden ”Paula” vilket ger er 1000 kr i rabatt. Kolla in TUI’s resor HÄR!

Och föresten, viktigast av allt – ha en trevlig resa!

Kommentera

    1. TUI Sverige

      Rabattkod PAULA gäller när du bokar hotell RIU Vistamar på Gran Canaria mellan oktober – april. Rabattkoden är giltig till 31 augusti 😊

FamiljelivTankar

Att inte vara rädd i föräldraskapet

Våra barn är riktiga vildingar. Dom springer fram och är inte alltid dom mest graciösa varelserna om man säger så, där brås dom helt och hållet på mig. Om man skulle slå upp ordet klumpig i ordboken borde den här bilden dyka upp:

Från i vintras när jag hade närkontakt med ett träd i skidbacken 😂

Eller någon annan bild där man ser mig i olika klantiga situationer. Tror mitt starkaste bidrag i genpoolen är just min klumpigheten. Om ni kombinerar klumpighet och att vara vild så krävs det inget geni att räkna ut att det kommer bli en hel del skador. Som nu med Leonore här i Spanien. Visserligen var det inte så vilt just då men att hon halkar i duschen och slår upp huvudet är liksom typiskt för våra barn. Visst är det skrämmande att se sitt barn blöda, främst från huvudet där man inte vet hur djupt såret är eller hur stor skada som skett. Tanken på att barnen skulle skada sig ordentligt är som en mardröm. Lite skrubbsår och sånt gör mig inte skakig direkt men ordentliga sjukdomar och rejäla skador får mig att kallsvettas. Men jag tänker också att den eventuella rädslan som finns ibland inte får begränsa livet.

Jag och Paula tycker det är viktigt att barnen får härja en del. Att dom får gå loss och att det inte är farligt att halka, slå i en kant eller tappa något. Jag tror inte på den sortens föräldraskap där man hela tiden stoppar barnet från saker som kan vara ”farliga”. Nu menar jag inte sånt som är farligt på riktigt, jag skulle inte låta Molly springa runt med en kökskniv eller låta Leonore vara ansvarig för grillen liksom. Men att man kan testa att hoppa från en sten, att det är OK att springa fort eller cykla fort (med hjälm), att det inte är hela världen om man ramlar eller om något gör lite ont. Självklart ska man vara där som förälder och se till att dom inte råkar illa ut men jag är föräldern som säger ”Nej Leonore, lek försiktigt nu så du inte ramlar och slår dig, spring inte!”. Kanske tycker jag det känns extra viktigt att barnen får gå loss just för att dom är flickor. Även om jag kallar dom för mina prinsessor emellanåt vill jag inte att dom ska begränsas till att vara försiktiga flickor som sitter och iakttar hur pojkarna runt omkring far fram. Jag vill gärna att dom känner sig bekväma med att ta för sig, ta plats, göra det dom tycker är kul och inte vara rädda för om det gör lite ont ibland. Sår läker och man lär sig saker med tiden.

Ni som är föräldrar, hur tänker ni? 

Kommentera

  1. J

    Jag tänker precis likadant, vad som inte dödar dem, stärker dem. Detta har lett till att ibland när jag är med andra och min äldsta (5 år) helt plötsligt klättrar tex i ett träd, så ojar sig de andra och ser lite ängsliga ut, men inte jag, jag vet ju att hon fixar sånt där, och ramlar hon (jag gör ju nån beräkning på olycksrisken) så tar ju hon någon lärdom av det. Orka jaga sina barn för minsta lilla, blåmärken och skrubbsår tillhör barndomen! Ha en skön sommar!

  2. M

    Håller absolut med. Har en treårig tjej som är väldigt försiktig, försöker ”uppmuntra” henne till att vara vild hela tiden 🙂

  3. Sandra

    I dagsläget är min son snart 7 månader, och ännu har inga sådana situationer uppstått, men sen kommer krypandet och efter det att lära sig gå. Jag tycker också att så länge man har koll så kan man som förälder iaktta och se vad som händer, men givetvis finnas där och förutse eventuella olyckor, så man är beredd att ta emot.

    Jag tänker lite såhär, att när barn ramlar gång på gång då dem försöker lära sig gå t.ex, så tänker dem inte ”detta var nog ingenting för mig” utan dem fortsätter tills det sitter.

  4. Carro

    Man måste låta barnen lära sig vad de kan och vad som är mindre smart. Inte ”då får inte klättra”, utan ”när du klättrar, tänk på det här”, typ. De lär sig av sina misstag, precis som människan gjort i alla tider.

  5. Sara

    Tänker likadant som du! Hur ska ett barn lära sig om det aldrig får prova? Jag kan stå och berätta för mina barn inte borde hoppa i soffan för att de kan ramla ner och slå sig, men de förstår/lär sig inte förrän de testat.
    Självklart finns det gränser för vad de får prova och inte!

  6. P

    Jobbat som au-pair i USA och där är man hönsiga till 1000, barnen får knappt gå ut utan det ena eller andra skyddet. Jag hoppade och klättrade i träd, cyklade omkull och skrapade mig på diverse delar av kroppen. Tror det är viktigt för barnen att testa sina gränser, man lär av sina misstag och om det misstaget är ett skrapat knä för man cyklat för fort i en sväng ja då vet man att nästa gång får man cykla saktare.
    👌🏼 Grymma är ni

  7. Josefina

    Tänker precis likadant med min dotter som är lika gammal som Molly. Jag uppmuntrar henne att göra det hon tycker är roligt, som att klättra i träd. Hon har bra motorik och jag tror det är tack vare att vi inte daltat så mycket, visst är hjärtat ibland i halsgropen men bättre att barnen testar och lär sig, blir bättre på något än att sabba deras självkänslan för att de är flickor.

  8. C

    Jag har en vilding och en som har varit lugn som en filbunke (fast nu börjar han ta efter storasyster). Vi låter 3åringen testa mycket. Hon får klättra, hoppa, cykla fort, studsa osv. Hon har grym kroppskontroll. Har andan i halsgropen många gånger men hittills har hon bara fått bulor och skrapsår. Ramlar hon så blir hon ledsen men brukar säga snabbt ”det går över snart”. Lillebror däremot. Han är en riktig olyckskorp. Jag kan liksom inte hålla mig för skratt så klumpig är han. Trots sin försiktighet så lyckas han ramla, skallar dörrar och golv, blod som forsar ur näsan och bulor i pannan. Men, vi är två föräldrar som låter barnen testa men med vissa restriktioner (det får inte bli livsfarligt). Vi kan säga ”var försiktig nu” men jag tror att båda våra barn hör ”kör på för fasen” 🙂

Visa alla 8 kommentarer
×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.