FamiljelivTankar

Att inte vara rädd i föräldraskapet

Våra barn är riktiga vildingar. Dom springer fram och är inte alltid dom mest graciösa varelserna om man säger så, där brås dom helt och hållet på mig. Om man skulle slå upp ordet klumpig i ordboken borde den här bilden dyka upp:

Från i vintras när jag hade närkontakt med ett träd i skidbacken 😂

Eller någon annan bild där man ser mig i olika klantiga situationer. Tror mitt starkaste bidrag i genpoolen är just min klumpigheten. Om ni kombinerar klumpighet och att vara vild så krävs det inget geni att räkna ut att det kommer bli en hel del skador. Som nu med Leonore här i Spanien. Visserligen var det inte så vilt just då men att hon halkar i duschen och slår upp huvudet är liksom typiskt för våra barn. Visst är det skrämmande att se sitt barn blöda, främst från huvudet där man inte vet hur djupt såret är eller hur stor skada som skett. Tanken på att barnen skulle skada sig ordentligt är som en mardröm. Lite skrubbsår och sånt gör mig inte skakig direkt men ordentliga sjukdomar och rejäla skador får mig att kallsvettas. Men jag tänker också att den eventuella rädslan som finns ibland inte får begränsa livet.

Jag och Paula tycker det är viktigt att barnen får härja en del. Att dom får gå loss och att det inte är farligt att halka, slå i en kant eller tappa något. Jag tror inte på den sortens föräldraskap där man hela tiden stoppar barnet från saker som kan vara ”farliga”. Nu menar jag inte sånt som är farligt på riktigt, jag skulle inte låta Molly springa runt med en kökskniv eller låta Leonore vara ansvarig för grillen liksom. Men att man kan testa att hoppa från en sten, att det är OK att springa fort eller cykla fort (med hjälm), att det inte är hela världen om man ramlar eller om något gör lite ont. Självklart ska man vara där som förälder och se till att dom inte råkar illa ut men jag är föräldern som säger ”Nej Leonore, lek försiktigt nu så du inte ramlar och slår dig, spring inte!”. Kanske tycker jag det känns extra viktigt att barnen får gå loss just för att dom är flickor. Även om jag kallar dom för mina prinsessor emellanåt vill jag inte att dom ska begränsas till att vara försiktiga flickor som sitter och iakttar hur pojkarna runt omkring far fram. Jag vill gärna att dom känner sig bekväma med att ta för sig, ta plats, göra det dom tycker är kul och inte vara rädda för om det gör lite ont ibland. Sår läker och man lär sig saker med tiden.

Ni som är föräldrar, hur tänker ni? 

Kommentarer

  1. J

    Jag tänker precis likadant, vad som inte dödar dem, stärker dem. Detta har lett till att ibland när jag är med andra och min äldsta (5 år) helt plötsligt klättrar tex i ett träd, så ojar sig de andra och ser lite ängsliga ut, men inte jag, jag vet ju att hon fixar sånt där, och ramlar hon (jag gör ju nån beräkning på olycksrisken) så tar ju hon någon lärdom av det. Orka jaga sina barn för minsta lilla, blåmärken och skrubbsår tillhör barndomen! Ha en skön sommar!

  2. M

    Håller absolut med. Har en treårig tjej som är väldigt försiktig, försöker ”uppmuntra” henne till att vara vild hela tiden 🙂

  3. Sandra

    I dagsläget är min son snart 7 månader, och ännu har inga sådana situationer uppstått, men sen kommer krypandet och efter det att lära sig gå. Jag tycker också att så länge man har koll så kan man som förälder iaktta och se vad som händer, men givetvis finnas där och förutse eventuella olyckor, så man är beredd att ta emot.

    Jag tänker lite såhär, att när barn ramlar gång på gång då dem försöker lära sig gå t.ex, så tänker dem inte ”detta var nog ingenting för mig” utan dem fortsätter tills det sitter.

  4. Carro

    Man måste låta barnen lära sig vad de kan och vad som är mindre smart. Inte ”då får inte klättra”, utan ”när du klättrar, tänk på det här”, typ. De lär sig av sina misstag, precis som människan gjort i alla tider.

  5. Sara

    Tänker likadant som du! Hur ska ett barn lära sig om det aldrig får prova? Jag kan stå och berätta för mina barn inte borde hoppa i soffan för att de kan ramla ner och slå sig, men de förstår/lär sig inte förrän de testat.
    Självklart finns det gränser för vad de får prova och inte!

  6. P

    Jobbat som au-pair i USA och där är man hönsiga till 1000, barnen får knappt gå ut utan det ena eller andra skyddet. Jag hoppade och klättrade i träd, cyklade omkull och skrapade mig på diverse delar av kroppen. Tror det är viktigt för barnen att testa sina gränser, man lär av sina misstag och om det misstaget är ett skrapat knä för man cyklat för fort i en sväng ja då vet man att nästa gång får man cykla saktare.
    👌🏼 Grymma är ni

  7. Josefina

    Tänker precis likadant med min dotter som är lika gammal som Molly. Jag uppmuntrar henne att göra det hon tycker är roligt, som att klättra i träd. Hon har bra motorik och jag tror det är tack vare att vi inte daltat så mycket, visst är hjärtat ibland i halsgropen men bättre att barnen testar och lär sig, blir bättre på något än att sabba deras självkänslan för att de är flickor.

  8. C

    Jag har en vilding och en som har varit lugn som en filbunke (fast nu börjar han ta efter storasyster). Vi låter 3åringen testa mycket. Hon får klättra, hoppa, cykla fort, studsa osv. Hon har grym kroppskontroll. Har andan i halsgropen många gånger men hittills har hon bara fått bulor och skrapsår. Ramlar hon så blir hon ledsen men brukar säga snabbt ”det går över snart”. Lillebror däremot. Han är en riktig olyckskorp. Jag kan liksom inte hålla mig för skratt så klumpig är han. Trots sin försiktighet så lyckas han ramla, skallar dörrar och golv, blod som forsar ur näsan och bulor i pannan. Men, vi är två föräldrar som låter barnen testa men med vissa restriktioner (det får inte bli livsfarligt). Vi kan säga ”var försiktig nu” men jag tror att båda våra barn hör ”kör på för fasen” 🙂

×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.