Mars 2018
Allmänt

Heltidsjobb att vara långledig

Ledighet med barn slår aldrig fel – innan själva ledigheten infinner sig känslan av att ”vi har ingenting planerat, vad ska vi GÖRA alla dagarna?”. När man väl är inne i ledigheten är det aktivitet 24/7. Vi har klarat av påskande på äldreboende, påskpyssel hemma, påskäggsjakt hos Paulas mamma, långfrukost med familjen, påskfirande hos Paulas pappa i Strängnäs och vi är inte ens i närheten av klara med allt vi ska bocka av. Mysigt ändå.  Hur som helst ville jag bara titta in och önska er en glad påsk. Hoppas ni får käka en massa ägg, att påskharen tittar förbi, att fåglarna kvittrar och att ni får några sköna dagars ledighet. Nu ska jag återgå till mina påskkärringar.
Kom ihåg: Påskharen finns.

 

Kommentera

Allmänt

30 minuter med Nordvall

Har ni en lucka över under påsken så kan ni lyssna på när jag gästade en av Sveriges främsta affärsänglar Anette Nordvall. Vi snackar min resa och business under 30 minuter.

Här kan ni lyssna =)
http://30minmednordvall.libsyn.com/
https://itunes.apple.com/se/podcast/30-minuter-med-nordvall/id1330965248?mt=2

Kommentera

  1. Malin

    Turkost vatten, kritvita stränder, palmer och värme … det skulle man behöva nu! Maldiverna … en dag ses vi … lovar. ♥

  2. P

    Hugo! Vet du om det finns någon pulsklocka som man kan ha Spotify på och köra i offlineläge och alltså INTE behöver ta med iPhone? Köra genom trådlösa hörlurar.

    1. Malin

      Tomtom cardio music har space i klockan där du kan lagra musikfiler. Dock ej Spotify tror typ iTunes o mp3 ish.
      Sjukt prisvärd klicka i övrigt btw.

      Mvh/ M (Jobbar i löpaffär;) )

Allmänt

Skärtorsdag + minne

Hade lite tid nu vid lunchen som jag tänkte avsätta för att blogga. Det slutade istället att jag ramla in på best secret och började leta skor till att ha på mig på bröllopet. Som så många andra gånger fastnade jag och helt plötsligt var varukorgen full, dock är jag inte beredd på trycka på betala ännu. Jag måste övertyga mig själv om att jag är värd produkterna först, haha. Shoppa är något som ligger mig varmt om hjärtat, jag gillar egentligen all typ av shopping. Kanske inte matshopping, men ni fattar. Det finns ju inget som är så härligt som att komma hem med nya kläder som man känner sig som en gud i. Eftersom en stor del av mitt umgänge är via träningen så ser jag dagligen mycket träningskläder. För egen del skulle jag kunna gå runt i träningskläder mycket oftare än vad jag gör. Problemet är att jag tycker det är för roligt att klä mig (vad jag tycker) fint. Jag känner även att jag levererar bättre i allt jag gör när jag är dressad. Sen har jag nog egentligen ingen speciell klädstil. Vissa dagar kör jag suit on och andra dagar bara t-shirt med slitna jeans. Det finns ingen klädstil som egentligen tilltalar mig mer.

Kollar man generellt på människor så tror jag dom flesta har en klädstil som dom går efter. Många får för sig att dom bara passar i en speciell modell, en speciell färg och ett speciellt plagg. Så är inte jag. Nät jag har tråkigt kan jag t.om börja testa Paulas mest maskulina byxor. Haha.

Annars: Mår jag bra, det är påsk strax och jag ser fram mot helg.

Molly och Leonore: Har hittat varandra inne på toaletten. Dom ska kissa tillsammans, i varsin potta och det är ju fantastiskt. Dock kan jag känna att det är dags för Molly att sätta sig på toaletten istället för på pottan. Balansera på två pottor med kiss i är inte skitlätt. Skulle ni veta hur mycket en 4-åring kan kissa så skulle ni fatta.

Paula: Är bra på mycket, men hon är fan sämst i hela världen att hålla ordning i skåpen i köket. Vilken lucka jag än öppnar så ramlar det ut saker. Vi har ett hörnskåp, där man kan dra ut själva innehyllorna. Ska man dra ut dom så är det bäst att man har på sig skor med stålhetta där fram, det flyger kastruller.

Exakt såhär ser hörnskåpet ut:

Dagens minne: Vår första semester med Molly. Början på juli 2013, Molly var lite mer än 2 månader. Vi åkte till Side Turkiet och tog med oss Paulas mormor som stöd. Paulas mormor är en helt fantastiskt människa och jag kommer aldrig glömma denna semester med henne. Tänk er att det är 35 grader varmt. Paulas mormor badade inte en enda gång under vistelsen och när vi en gång var ute och promenerade i hettan så fick jag inte bära hennes handväska, hon hade pumps på sig och brände sig på alla ställen där tyget på kläderna inte täckte. Underbart.

Enda bilden där Paulas mormor är med:

Semestern i sig var bra. Mycket lugnare än den lugnaste semestern vi någonsin hade haft. Sen skulle man ju hela tiden gömma sig för solen. Så vi höll till i skuggan och mitt på dagen var vi på rummet.

Älskar den här bilden:

En kväll gick vi ut och åt. Enda sättet man kunde natta Molly på var att lägga henne i hennes bilbarnstol och gå runt med den. Så halva middagen gick jag runt med bilbarnstolen och svor att jag skulle lämna bort Molly om hon inte somnade.

En av dom sista dagarna blev jag portad från vattenrutschkanorna. Fattar inte varför, men när jag ser den här bilden så börjar jag förstå. haha

Hoppas: Ni får en bra påsk!

Kommentera

  1. Sara

    Skaffa en toalettring till Molly om ni inte har det. Så försvinner känslan av att toan är så stor och att man kan trilla ner? Sån har jag till min tjej på 3år. Hon gillar den 😊

Tankar

Att separera med barn

Gårdagens inlägg och en kommentar om att det är skillnad när ens livs kärlek dumpar en fick mig att fundera på hur det skulle vara om Paula och jag gick isär. Då skulle det inte vara så lätt att kapa all kommunikation, rycka på axlarna och gå vidare. Snarare skulle man behöva hitta ett sätt att ha en fungerande dialog typ dagligen direkt efter själva uppbrottet oavsett om det varit för att vi bara tröttnat på varandra, någon var otrogen eller något liknande. Det spelar ingen roll hur stort svek – barnen kommer alltid finnas där och gå i första hand. Jag fattar verkligen inte dom som inte ens kan ses vid hämtningar/lämningar utan sköter allt sånt via förskolan/skolan eller dom som snackar skit om den andre inför barnen. Som jag ser det är det en deal man gör redan när man plussar och kommer överens om att köra – från och med nu kommer vi stötta varandra i det här och oavsett vad som händer gör vi det bästa för barnet. Med det menar jag inte att man måste hålla ihop för evigt, vara bästa vänner efter uppbrottet eller ens tycka om den andre då. Men man får bara ta och hålla god min för ungarnas skull. Försöka se det bästa i den andre eller i alla fall bara tänka fula saker – inte säga dom. Om den andre är dum i huvudet så kommer den fortsätta vara det även om du säger det så lika bra att hålla tyst. Jag förstår faktiskt inte varför man som vuxen människa inte bara kan skärpa till sig för barnens skull.

Nu har jag ju siktet inställt på att jag kommer dra runt på Pulkan även när vi är 90+ och gaggar runt på något hem med en skock barn, barnbarn och kanske några barnbarnsbarn men om vi nu skulle tröttna på varandra innan dess hoppas jag verkligen vi fortsätter vara schyssta mot varandra. Eller hoppas och hoppas, jag är fast besluten om det. Idealet för separerade föräldrar måste ju vara att ha det som Bingo och Katrin och kunna umgås både tillsammans med barnen och på egen hand, hoppa in även när det inte är ens dagar och ta några timmar och åka på semestrar ihop med nya partners och allt. Om man nu får säga att man skiljer sig på ”rätt sätt” så måste dom ju vara ordboksexempel på det. Deras relation verkar ju nästan vara bättre än vad ett normalt förhållande är. Om vi nu mot förmodan inte hänger ihop livet ut hoppas jag vi fortsätter hänga ihop på samma sätt som Binkat. 

Kommentera

  1. A

    Jätte viktigt och bra skrivet. Dock tror jag att man ska passa sig för att vara snabb och döma dom som sköter lämningar tex via skola/fritids/förskola. Som ngn annan skrev här kan det finnas många olika anledningar till ett visst upplägg. Tex våld i nära relation, som är alldeles för vanligt tyvärr.
    Ville bara dela den aspekten också.

  2. Sabina

    Hej det är sant som du säger. Man ska alltid ha barnen i första hand. Men tyvärr som i min situation så började mitt ex bli agressiv mot mig och slå mig och psyka mig verbalt och fysiskt. Jag lämnade honom för jag klarade ej av honom mer. Jag var tvungen att skydda mina barn mot honom. Ändå för sina barn borde han aldrig låtit det gå så långt. Han klagade att han var trött på barnen och mig och livet som gift men han gifte om sig direkt. Han har jävlats med mig och inte velat skriva under nåt som gäller barnen. Det har varit jättesvårt dessa 3 åren då jag hållit på med att kämpa med att få ensam vårdnad då sorligt nog han inte bryr sig om sina 2 barn. Jag fattar inte hur man har samvete att kasta bort sina barn sådär. Han har inte en enda gång sett eller kontaktat dom eller skickat brev, kort på födelsedag eller till jul mm. Och vad är det för en pappa?? Att man kan så kallt skita i sina barn. Tur att dom har mig som kämpar och lever för dom. Det är hemskt vilka människor det finns och vad man är kapabel till.

  3. Sofia

    Bra skrivet och bra tankar rent teoretiskt men funkar inte alltid i praktiken. Jag valde att ta ut skilsmässa från min man för ca ett år sedan. Han försummmade både mig och barnen då hans företag och träning tog över allt. Jag var gift men ändå ensamstående. Fick göra allt och var mkt ensam.
    När vi gick isär trodde jag att vår relation skulle bli bättre och att han skulle förstå mig och had jag gjort för familjen. Till och med kanske hitta tillbaka till varandra.
    Efter 2 v hittade han en ny tjej och efter 10 mån och ytterligare tjejer blev han sambo med en som absolut inte vill ha barn.
    Vi hade ett möte för va 2 mån där jag trodde han skulle säga hur värdelös jag var som mamma, men istället sa han att han insett att han inte är en bra pappa och vill inte bara det heller. Han prioriterar sitt privatliv och företag och vill inte ha barnen en vecka. Han orkar inte det. Han vill ha kvalitet med barnen och inte kvantitet. Så nu har jag barnen 11 dagar i rad och han fyra dagar i rad och så om igen.
    Vi har bytt på fritids eftermiddagar då vi ändå inte pratar och han är inte intresserad av att prata varken om barnen eller annat. Kan tilläggas att jag arbetar som lärare på skolan barnen går på.
    Så livet blir inte som man tänkt sig alltid. Jag har världens bästa barn och har varken orken eller energin att träffa någon annan, och har blivit ordentligt rädd och sårad för att våga bjuda in ngn ny i mitt och barnens liv ännu. Barnen är mitt allt och dom prioriterar jag framförallt annat. Önskade att min ex man tänkte detsamma, man är ju ändå två om att skaffa barn. Men för han är det annorlunda prioritering och hoppas barnen inser det i framtiden att kärlek och omsorg är viktigare än miljoner på banken.

  4. Suzzi

    Bra inlägg. Jag har två barn med min ex make, och vi valfr att vi skulle skilja oss. Och har bättre kommunikation än när vi var tillsammans. Vi hoppar in för varandta på den andres vecka om det dyker upp något. Tex han kan ta en dag på min vecka när jag behöver tenta-plugga,och jag tar extra på hans vecka när han ska iväg på resa med sin sambo. Han har även varit hos mig på fika med min sambo och min dotter med min nuvarande sambo och barnen får se sina föräldrar hjälpas åt och vara vänner. Klart att man intr alltid är glada på varandra osv men det är man inte i förhållande heller och man löser det. Man får göra det bästa för ens barn. Barnen ska alltid gå i första hand. Så då får man ta sitt ansvar som förälder och kunna hålla en god konnunikation, så barnen inte hamnar ikläm. Så detta är en självklarhet för mig.

  5. D

    Det är lätt att säga att man inte fattar förrän man är där själv…Svårt att veta exakt hur besviken man kan bli på den andre när förhållandet spricker. När man dessutom har ett eller flera barn som är ledsna över separationen och mår dåligt är det såå lätt att det blir anklagelser eller en tråkig ton i början när man ses. För mig och exet var det för övrigt ett måste att lämna via förskolan, för vi kunde inte uppföra oss bra mot varandra i början och då kan jag lova dig att barnet kommer i kläm om man ses…Det blev bättre sen, men vad jag menar är att man ska akta sig för att döma. Det kan finnas många anledningar till vissa upplägg. Barnets bästa kan se ut på många olika sätt.

    I min värld fanns för övrigt inte skilsmässa som alternativ överhuvudtaget. Man skiljer sig inte om man har barn liksom. Jag brukade vara upprörd över folk som ”inte kämpade”. Sedan hamnade jag där själv…(Kan meddela att kämpa inte fungerar om det bara är du som kämpar men inte den andre). Så lätt att döma andra innan man hamnar i deras skor.

  6. Elin

    Blir så glad av ditt inlägg. Önskar det hade varit precis sådär när mina föräldrar separerade. Tyvärr så bråkade de öppet inför oss redan innan de separerade och bråkade mycket efter. Vi fick flänga varannan vecka och man orkade inte ens packa upp sin väska oavsett vilken förälder man kom till. Idag har de en bra relation. Mamma tycker väll att det är jobbigare att prata med pappa än tvärt om men de träffas på alla släktträffar osv. Men krävdes att vi barn skulle bli så stora att vi flyttade hemifrån och de inte längre hade något ekonomiskt ansvar för oss innan den relationen blev bra. Är mycket på grund av detta som jag endast vill ha 1 barn (vilket jag nu har). Så jag aldrig ska känna att jag inte har råd att ge mitt barn det han behöver eller så att han ska ha råd med skolaktiviteter eller om han vill hålla på med någon sport osv!

  7. Emma

    Bra skrivit, håller helt med!
    Jag är uppväxt med föräldrar som skilde sig när jag va 5 år, är idag 28 år och dom pratar fortfarande inte med varandra. Dom enda gångerna som dom har träffats och kunnat hålla allt inom sig har varit på min student och mina två barns dop ( min mamma kom inte ens på min storebrors student för det hölls hos min pappa), alltså tre gånger på alla dessa år. Förstår inte hur man orkar.

    Om jag o mina barns pappa skulle gå isär så hoppas jag innerligt att vi kan ha det som Katrin och Bingo, dom är verkligen världens bästa exempel på hur bra det kan gå vid en seperation 🙂

  8. Elin

    Jag har växt upp med en mamma som bokstavligt talat hatat och fått mig att tro att min pappa varit en skit stövel. Det har varit så himla tråkigt att vara en brevbärare mellan dem. Att dem aldrig under dessa 15år som skilda aldrig ens kunnat skriva ett fint sms till varandra. När jag gick i skola så gjordes veckor lämningen via fritids. Så dem slapp se varandra (så min mamma slapp se min pappa). Jag tror ALDRIG jag hört ett snällt ord om min pappa komma från min mammas mun. Nu är jag 21. Och inser att min pappa inte varit en skitstövel. Att det varit min mamma som varit bitter och fortfarander är. Jag har alltså missat typ 10år med min pappa, enbart för att min mamma inte kunnat vara vuxen och mogen nog att lägga sin stolthet på hyllan. Självklart har jag kunnat avgöra själv vad jag tyckte om min pappa. Men det är inte lätt när man bott hos sin mamma varje dag och hört hennes prat om honom. Inte heller lätt art ta egna beslut när man är 10år.

    Jag vet iallafall att om och när jag får barn. Kommer jag ALDRIG smutskasta mina barns pappa. Oavsett vad anledningen till att vi gått isär varit. Jag önskar ingen det missat. Jag önskar att jag kunnat ta egna beslut när jag var mindre. Att jag insåg att min pappa inte var den värsta personen på jorden.

    Hugo. Jag blir så himla glad av det du skriver. Det är så viktigt. Era barn kommer ta efter hur ni behandlar varandra.

    1. Anna

      Samma visa här, förutom att ja bodde hos pappa varannan helg. Trots att mamma hatade de. Själv va hon ute o festade varje onsd, fred o lörd. Hjärntvättad som man va så satt man snällt hemma ensam o väntade…
      Idag är ja vuxen o har 2 egna barn. Jag o mina barn har jätte bra kontakt med min pappa, morfar deras favorit. Min mamma… henne hälsar vi på för att vi ”måste” inte för att vi vill. Ja anser att hon gjorde min uppväxt till ett helvete. I min värld kvittar de hur jäkla sviken ja skulle bli om vi gick isär, ja skulle aldrig någonsin utsätta mina barn för det som jag själv fick gå igenom

  9. Sara

    Bra insikt, verkligen 👍🏼 Jag och barnens pappa har en bra relation till varandra nu efter allt som hänt. Inför barnen är vi trevliga och pratar med varandra. Dom kommer aldrig växa upp och känna att mamma och pappa varit dumma emot varandra och det gör mig faktiskt glad.

    Sen har man varit förbannad, sur, bitter och viljat kalla pappan för alla dumma ord man kan komma på. Men det får man dra för sig själv eller med vänner/familj när barnen är borta. Vi lämnar hemma hos varandra och smsar varje vecka och hör hur det är med barnen om dom är sjuka eller så 👍🏼

Visa alla 10 kommentarer
Familjeliv

Mina påskkärringar

Idag var det påsklunch på föris där det var frivilligt att klä ut sig. Eftersom barnen har Paula till mamma som har koll på allt och tycker det är roligt att pyssla med sånt var dom självklart kittade till tänderna. Molly är redan lika bra på att sminka sig som sin mor som ni ser.

Svårt att säga nej till ett påskägg eller två när man får såna här bilder. Imorgon ska dom påska för dom äldre på Paulas mammas jobb, vad jag hört från Tanja verkar gamlingarna vara minst lika taggade på det som småttingarna här. Molly har börjat få valkar och krokiga fingrar av allt pysslande med korten dom ska ge ut och Leonore har stöttat processen på sitt egna sätt. Gulligt ändå det där med små påskkärringar. Borde man köpa hem godis till imorgon, är det då alla barn kommer gå runt i området eller är det på lördag?

Kommentera

  1. Sandra Augustinson

    Det är väl klart de där små prinsessorna ska ha varsitt påskägg ♡♡ Det finns ju små ägg man kan köpa och det behöver ju inte vara överfullt. Man fyller på så mycket godis som ändå blir dåligt för det inte hinner ätas upp. De är ju så söta!

Allmänt

Onsdagsstress

Stressig dag, bloggen blir lidande då. Men jag mår bra och är sjukt taggad på dom närmsta veckorna på allt som händer. Det är lansering på 7-eleven och Pressbyrån. Idag kom dom nya smakerna. Riktiga 10-poängarna, vilket är sjukt kul.

Annars: Påsk i helgen och jag har ingen aning om vad vi ska hitta på. Jag frågade Paula om vi skulle dra någonstans, typ Dubai, men det fanns inga bra flyg. Så det blir väl att stanna hemma, kanske blir bra det med.

Träningen: Har tappat motivationen och kommer göra det jag tycker är roligt tills jag finner den igen. Igår kväll var det tennis i två timmar och dagen innan det Padel. Finns det något annat roligt jag kan prova på, nu när jag har lite fritid?

Dagens tanke: Undra om den här känslan att man aldrig är nöjd kommer försvinna? Jag kan ofta känna ett tomrum inom mig att jag alltid måste hitta på något. Det måste hända någonting precis hela tiden. Gör det de inte så är vardagen tråkig och händer det saker är jag tillfredsställd. Familj, företag och träning är ju perfekt för mig. Familjen gör mig mer tillfredsställd än vad jag någonsin har varit, men det här ändå ett återkommande problem hos mig och jag försöker bemöta det med ödmjukhet och se vad det är som gör detta. Jag har ju nog det mesta en 28 åring kan önska sig tänker jag, men ändå är jag sällan riktigt tillfredsställd. Kanske någon av er som har samma känslor som mig? Detta är ju inte ett problem skulle jag säga, men ändå värt att ta upp.

Dagens minne: När Molly var 3 månader och hennes mamma fyllde 23. Vi var själva ungdomar, nyblivna föräldrar och hade ingen aning om vad vi hade givit oss in på. När Paula fyllde 23 så hade hon inte haft ”kul” på 1 år. Så jag styrde ihop en överraskningsfest och förberedde mig på att vara barnvakt. Jag vet, man kan inte vara barnvakt till sitt eget barn. Vid den här tiden så var det precis vad jag var, barnvakt. Jag var ingen farsa, kanske på pappret, men thats it. Det var cirkus under den här perioden, sakta men säkert växte vi in i rollerna som föräldrar. Kanske var det denna födelsedagsfest som gjorde att jag började ta ansvar. Nu är allt så självklart, men så har det inte alltid varit.

I vilket fall, ett fint minne:

Kommentera

  1. Cilla

    Jag kommer med det tråkiga svaret att man nog aldrig kommer vara helt tillfreds. Känner igen känslan väldigt väl där man på något sätt försöker hitta lösningen med livet, men i den jakten så skapas istället ett tomrum. Om man kan acceptera att ens bild av lycka inte är uppnåelig och istället försöker hitta en ro i sin situation, då tror jag man kommer så nära man kan komma. MEN det behöver inte betyda att man ska ge upp i att hitta glädje, men just jakten på att man ska vara konstant lycklig och helt tillfreds bidrar nog med tomhetskänslan.

    1. N

      Så himla bra skrivet Cilla! Det där behövde jag läsa. För jag kan känna igen mig många gånger om det som Hugo skriver. Men man ska acceptera att livet är på det här sättet och finna ro i det, då kommer man nog nära..

  2. Prisonbeauty - En blogg om droger, kvinnofängelse och redan därifrån.

    Jag tänker att vissa bara är såna. Behöver har något att se fram emot, vill utvecklas, komma framåt etc. Det betyder ju inte per automatik att man inte också kan vara nöjd med det man har och leva i nuet. Det viktigaste är väl att hitta en balans men många framgångsrika människor är väl som du? Mår bäst när en jobbar mot målet snarare än när en nått det, även om det såklart är en tillfredsställelse också. Det är ju en superbra drivkraft, att fortsätta vilja framåt mot nya mål. Så länge du också njuter av det du har behöver det ju inte vara något negativt.

    Och bara för att du har allt en 28-åring kan önska sig, betyder ju inte det per automatik att det räcker för dig. Du har ju höga ambitioner och då nöjer man sig sällan med det alla andra vill ha.

    Glad påsk på er 💕

  3. Cecilia

    Att vara nöjd och lycklig har inget att göra med materiella saker eller karriären att göra, Det handlar om raletionen man har med sig själv. Väldigt diffust och svårt att förklara men att man känner att man har kontakt med sin kärna och vad man känner och tycker är viktigt PÅ RIKTIGT.

  4. Josefine

    Vet du vad du borde fundera på istället för att fundera på att du blir rastlös? 🙂
    Fundera på vad det är som du är så rädd för om du står still.
    Nej du har förmodligen inte adhd. Du behöver bara bli lite mer medveten 🙂
    Det är superhärligt, jag var likadan förut. Kunde få panikångest av att inte göra någonting. Nu vet jag varför och nu behöver jag inte springa ifrån det.

  5. Nathalie

    Vet inte om du nämnt det tidigare, är absolut inte menat som ett påhopp, men du har inte funderat på att göra en adhd-utredning? Har läst din blogg i evigheter och du är en kopia av min man beteendemässigt, han har ADHD och har fått diagnos i vuxen ålder.. En inre rastlöshet är oerhört vanligt vid adhd-diagnoser även om vi alla kan känna igen oss i de känslorna ibland 🙂

  6. e

    Kampsport? Det har du säkert redan provat, men det är ju sjukt kul! Känner totalt igen mig i det att aldrig bli nöjd, spelar ingen roll hur bra det går eller vad man får. Känns lite hemskt på ett sätt, men är också en motivator att hela tiden fortsätta framåt. Ingen aning hur man blir nöjd…

  7. Jenfa

    Långfärdsskidor!

    Kring det där att inte känna sig tillfredställd tror jag det är något du behöver öva på, meditationsträning är bra för det. Att lugna ner sig ibland och reflektera över det man har åstadkommit och vara nöjd och tacksam mot det för en stund, sen kan man hitta nästa mål. Nu verkar du iochförsig vara en rätt bra livsnjutare men kanske skulle det hjälpa dig lite att öva på att meditera och stilla hjärnan och ’mycket vill ha mer’-begäret och hitta lugnet och lyckan i att ’bara vara’ ibland.

  8. Hanna

    Kan rekommendera att pröva topprepsklättring! Sjukt kul, inte så mycket styrka som man kan tro men en hel del teknik och smidighet (även om styrka självklart är en del) 🙂

Visa alla 11 kommentarer
AllmäntTankar

När man krossat någons hjärta

”Jag vill ha ett riktigt hugo-svar nu! Man pratar om att det gör så jäkla ont att bli dumpad, men hur går man vidare från ett uppbrott när det är man själv som lämnade? Inte för att det var ett destruktivt förhållande utan för att känslorna helt enkelt mynnade ut i vänskapskänslor? Då menar jag hur man går vidare med vetskapen att man sårade den andre rejält. Har du varit med om att ha krossat någon annans hjärta och hur gick du vidare?” 

Den här kommentaren kom för ett tag sen och har legat som utkast, jag vet inte varför jag kom av mig men något kom emellan. Kanske den som skrev kommentaren redan tagit sig vidare och lämnat det krossade hjärtat efter sig. Men jag kör mitt Hugo-svar nu i alla fall =)

Jag har både krossat hjärtan och fått mitt krossat och att säga att det är en oskön känsla är en lika grov underdrift som att säga att Donald Trump är lite småknasig. Jag tror fan det är värre att vara den som dumpar dock. För då kan man liksom inte projicera känslorna på den andre, om ni förstår vad jag menar. Om man blir dumpad kan man vara ledsen, arg och förbannad på den andre som är en idiot och lämnar en men när det är man själv som tagit beslutet känns det inte som att man ”får” vara lika ledsen. Sen är det ju en vidrig känsla att såra någon, speciellt någon som varit en så nära som man är i en relation. Då är det ”skönare” att vara den som blir sårad tror jag, för då kan man vara ledsen, sen bli arg och sen gå vidare ganska naturligt. När man är den som dumpar blir det lättare att man kanske funderar på om beslutet verkligen var rätt, om man borde ändra sig och att man känner att man inte ”får” vara glad och gå vidare förrän den andre gjort det. Nu utgår jag från att uppbrottet inte baserar sig på att någon är otrogen eller beter sig svinigt utan som du skriver att känslorna bara dör. Jag har inga rätta svar på hur man går vidare men det jag tror på är att dels att inte hålla på och ha kontakt efter dumpet – det kan kännas bra för stunden att finnas där och snacka när det behövs men det gör det också svårare att gå vidare. Så kapa kontakten i alla fall för några månader och ge den andre och dig själv chansen att gå vidare. Sen tror jag det enda man kan göra är att leva på och låta tiden ha sin gång. Kanske låter som en klyscha men tiden läker alla sår och sånt där. Sen rätt vad det är så träffar man någon ny om kommer inte ihåg varför det kändes så jobbigt att gå vidare från den där man var ihop med tidigare.

Har ni andra läsare några tips att dela med er av?

Nu är det dock slutdumpat för min del, Pulkan får stå ut med mig tills döden skiljer oss åt

Kommentera

  1. Anonym

    Ja fyyy vilken träff det här blev. Går i tankarna och har nog kommit fram till att jag vill göra slut med min kille sen 12 år. Just nu önskar jag bara att han gör det istället så jag slipper såra honom, även om jag vet att det aldrig kommer hända. Obegripligt hur livet ska kunna gå vidare efter något sånt här.

  2. Jenny

    Bra skrivet! Fast jag håller nog inte riktigt med. Tyckte också förut att det var värre att dumpa än att bli dumpad. Men sen lämnade mitt livs kärlek mig och den smärtan är obeskrivlig. Har man inga känslor kvar är det ändå ganska lätt att gå vidare men när man älskar någon så högt och intensivt och den personen inte vill ha en, det gör så jävla ont.
    Kram

    1. Hugo Rosas
      Hugo Rosas

      Det kan du ha rätt i, jag har ju aldrig upplevt att bli dumpad av mitt livs kärlek. Så här i efterhand finns ju ingen annan än Paula för mig =) Så om hon skulle tröttna på mig och dra helt plötsligt skulle det nog kännas på ett helt annat plan. Hoppas du är på väg vidare från dumpet! =( Kram

  3. Anonym

    Sjukt ändå. Har läst din blogg i många år, aldrig kommenterat men alltid gillat. Du skriver att detta legat i ditt utkast ett tag och just idag valde du att publicera och jag tror fan det var menat. I söndags gjorde jag slut med min pojkvän (precis som personen skrev, på grund av att känslorna försvann och inte på grund av bråk eller otrohet) och mår så dåligt, mest för att jag ser hur dåligt han mår och att det är mitt ”fel”. Jag behövde läsa detta, att jag inte är ensam. Att man får må dåligt fast man är den som gör slut.
    Tack och kram, hoppas jag hittar någon och får det som du och Paula har!

    1. Hugo Rosas
      Hugo Rosas

      Fan vilken sjuk timing, det kanske är universum som vill säga att min blogg är precis vad du behöver =) Lycka till i dejtinglivet nu! Kram

Visa alla 6 kommentarer
AllmäntCrossfit

transformation tuesday

Jag gjorde min förändring för ungefär 5 år sedan. När gjorde du din?

Jag har nog alltid upplevts som ganska vältränad. Egentligen har jag inte gjort någonting särskilt för att vara vältränad, enbart hållit på med idrott sedan jag föddes typ. Eftersom jag alltid har hållit på med idrott så försvann inte alla mina muskler och konturer när jag la ner träningen. Jag tränade knappt någonting mellan 19 och 23år. Jag spelade lite hockey och hängde lite då och då på ett gym.

Jag har nog sagt det förut, men om målet är att tjäna mycket pengar, vara en bra förälder, vara duktig i skolan, eller att skaffa en välmående och funktionell kropp. Så måste man bestämma sig. Det går inte att ha halva foten inne och helt plötsligt tro att man ska kunna flyga som en örn.

Man måste vilja, man måste ha en plan, man måste ha roligt och man måste framförallt bestämma sig. Det gjorde jag dagen då jag började med crossfit. Jag sa, det här tycker jag är kul och det här ska jag bli bra på. För att bli bra på något så krävs prioriteringar. För mig var det ganska lätt att välja bort saker som ändå inte betydde något för mig.

Kvar fanns min familj, jobb och träning. En ganska bra kombo om ni frågar mig. Träningen har gjort mig ännu bättre på mitt arbete, träningen har gjort mig ännu mer målinriktad, träningen har gjort mig till en bättre man och träningen har gjort mig till en bättre pappa.

Skillnaden är också ganska avsevärd från att jag bestämde mig tills nu:

Första veckan med crossfit:

Idag med crossfit:

Crossfiten är en av dom bästa grejer som kommit in i mitt liv. Det finns inte en chans att jag kommer lägga ner träningen igen. Kanske att jag testar nya utmaningar, men att jag ska lägga ner kommer inte hända.

Sedan är det viktigt för mig att visa mina barn att en aktiv livsstil är en bra livsstil, förhoppningsvis blir dom smittade och kanske börjar ta egna initiativ till träning om ett par år. En stor dröm för mig är att kunna träna tillsammans med mina barn. Att kunna springa familjelopp och att kunna finnas där när motivationen tryter.

Kommentera

  1. Josefina

    har barnen några idrottsaktiviteter eller planerar ni något för dem framöver? till exempel dans, knattefotboll eller dyl?

  2. Sandra Augustinson

    Jag tycker att du är så inspirerande! Tänk om alla tänkte som du med träning med sitt barn, att bara ta promenader kombinerat med lek, att svänga förbi lekplatsen innan man går hem, gå ut och leka med en boll, ja vad som helst under dagarna. Jag längtar tills jag kan börja gymma efter mitt sista sjukhusbesök! Jag älskar att gymma och älskar styrketräning eller att gå på pass där man får dansa 🙂 Träning gör mig så glad så nu vill jag bara sätta igång.

Allmänt

Man vet att man har barn…

När man öppnar datorväskan och hittar blöjor

När man öppnar bildörren och det ligger leksaker överallt, leriga fotavtryck på stena och knappt utrymme för att få in en dator i bagageluckan pga en dubbelvagn som skulle få en rullstol att kännas liten.

När ens startsida på diverse streamingtjänster består av 90% barnfilm. ”Vill du titta klart på hundpensionatet?” Jag klarar mig..

När ens mobil är försvunnen när man vaknar och man hör youtube ljud på högsta volym från toaletten.

När man inte ens är trött när man bli väckt mitt i natten längre.

När man vet att alla soptunnor i hemmet luktar fan. Det är alltid någon gammal blöja som gömmer sig under locket. Jag är inte världsbäst på att lägga dom i påsar heller. Locket fyller en funktion och tar bort odören, dock bara när det är stängt har jag märkt.

När man kommer ut till bilen och upptäcker handavtryck och streckgubbar på hela bilen.

När mornarna alltid är stressiga, oavsett om man går upp 05:00 eller 5 minuter innan förskolan börjar.

När man börjar gråta så fort man ser ett barn som far illa på tv. Det kunde ju faktiskt ha varit ens egna barn.

När man prioriterar sömn före sex 😀

Kommentera

Allmänt

Känslan

När tävlingssäsongen är över, träningsvärken är brutal, högen med fakturor ska betalas och läggningen blev alldeles för sen igår:



Men hörni, solen skiner, himlen är blåare än Ulf Kristersson och fåglarna kvittrar. Våren kanske kommer till Sverige trots allt. Alla förutsättningar för en strålande dag med andra ord. Vi hörs lite senare!

Kom ihåg: Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet!

Kommentera

×

Hugo Rosas

Hugo Rosas driver en av Sveriges största träningsbloggar inom Crossfit. Hugo har deltagit och vunnit flertalet tävlingar under sin Crossfitkarriär. Hugo Rosas är förutom crossfitatlet även författare, entreprenör och tvåbarnspappa till döttrarna Molly och Leonore.

För kontakt gällande samarbeten och annonsering, maila rosas.kvissberg@gmail.com.